Svenska Löpares utveckling från ungdomselit till seniorelit

Jag har sedan några år underhållit en statistik som motsvarar en analys som Leif-Inge Tjelta, docent på universitetet i Stavanger, tidigare gjort avseende norsk löpning. Han har bl.a. forskat om löpträning och publicerat ett antal studier i ämnet. Han presenterade en studie kring ”I hvor stor grad an man si noe om fremtidig prestasjonsnivå som seniorutøver i mellomog langdistanseløp ut fra det en presterer i årsklassene 13-16 år?” för svenska tränare och löpare vid ett uppföljningsmöte på den tiden då SFIF fortfarande brydde sig om att följa upp svensk löpning. Jag har gjort på i stort sett samma sätt, men tittat på åldersklasserna 14-19 år.

Kortfattat har jag tagit 20-bästalistorna genomtiderna för alla åldersklasser 14-19 år och jämfört dem med motsvarande listor för seniorer. Jag har bara tillgång till listor på pojksidan, så jag har ingen motsvarande statistik för tjejer. Det finns svårigheter i det att sträckorna har varierat något under årens lopp och det är viktigt att listorna har tillräcklig kvalitet, dvs. det krävs att en så hög andel av löparna faktiskt har tävlat på sträckorna för att en plats på 20-bästalistan verkligen betyder att man är en av de 20 bästa genom tiderna.

Följande listor finns med:

14 år – 800m

15 år – 800, 1 500 och 3 000m

16 år – 800, 1 500 och 3 000m

17 år – 800, 1 500, 3 000, 5 000m

18 år – 800, 1 500, 3 000, 5 000m

19 år – 800, 1 500, 3 000, 5 000m

Seniorer: 800, 1 500, 5 000, 10 000m, 3 000m hinder och marathon

Intressanta nyckeltal

Hur många av de bästa i respektive ålder finns också med på någon av seniorlistorna?

Hur många av de bästa seniorerna genom tiderna finns också i någon av ungdomslistorna?

14 år

Tre löpare från 20-bästalistan på 800m finns med i seniorlistorna, Andreas Almgren, Johan Rogestedt och Olle Walleräng. 17 av 20 nådde aldrig dit. Av dem är ett par fortfarande aktiva och har förstås fortfarande möjlighet att nå dit. 4 hängde med till 15-årslistorna innan det tog stopp, 1 till 16, 1 till 17 2 till 18 och 1 till 19.

15 år

Tio löpare från någon av de tre 20-bästalistorna (800, 1 500, 3 000m) finns med i seniorlistorna, de tre ovan nämnda samt Jan Jonsson, Andreas Ahl, Claes Nyberg, Jonas Leandersson, Hans Segerfeldt, Hans Nilsson och Lars-Erik Nilsson. 33 löpare gjorde debut i listorna på 15-årsnivån. 7 av dem nådde som sagt ”hela vägen”, 9 försvann direkt, 5 hängde med till 16 år, 3 till 17, 3 till 18 och 6 till 19. Av dem som försvunnit är det endast ett par som är i en ålder att de fortfarande kan slå sig in på seniorsidan.

16 år

Åtta löpare från någon av de tre 20-bästalistorna (800, 1 500, 3 000m) finns med i seniorlistorna, enda nytillskottet var Anders Carlsson. 21 löpare gjorde debut i listorna på 16-årsnivån. Av dem försvann också 13 på den nivån, 4 hängde med till 17 år, 2 till 18 och 1 till 19, men 7 av dem är fortfarande aktiva och kan alltså slå sig in i fler åldersgrupper och/eller i seniorlistorna.

17 år

Totalt 17 löpare från någon av de fyra 20-bästalistorna (800, 1 500, 3 000, 5 000m) finns med i seniorlistorna. Många nytillskott, Richard Pell, Mattias Claesson, Björn Nilsson (SFIF, ordförandekandidat), Pär Wallin, Bo Orrsveden, Anders Gärderud (svensk rekordhållare, 5 000m), Kent Claesson och Mustafa Mohamed (sv. Rekordhållare, 3 000m hinder).  27 löpare gjorde debut i listorna på 17-årsnivån. Av dem försvann 13 på den nivån, 3 kvar till 18 år och 3 till 19. Ingen av dem som försvunnit är fortfarande aktiv.

18 år

20 löpare Totalt från någon av de fyra 20-bästalistorna (800, 1 500, 3 000, 5 000m) finns med i seniorlistorna. Några nytillskott, Jan Persson, Patrik Johansson, Johan Svensson, Richard Gunnarsson och Kalle Berglund.  19 löpare gjorde debut i listorna på 18-årsnivån. Av dem försvann 8 på den nivån och 6 blev kvar till 19. Av dem har 5 åldern inne för att kunna påverka seniorlistorna även om det är oklart hur aktiva de är.

19 år

Sammanlagt 30 löpare i någon av de fyra 20-bästalistorna (800, 1 500, 3 000, 5 000m) finns med i seniorlistorna. Ytterligare nytillskott, Mikael Svensson, Åke Svensson, Martin Enholm, Lars Ericsson, Johnny Kroon (sv. Rekordhållare på 1 500m), Patric Nilsson och Henric Skoog. 18 löpare gjorde debut i listorna på 19-årsnivån. Av dem har 11 inte dykt upp i seniorlistorna och 2 har fortsatt åldern inne för att slå sig in på seniorlistorna.

Seniorerna

I seniorernas 6 grenar av olympiskt snitt förekommer 86 (av 120 möjliga) unika namn. Vissa finns således i flera grenar. 55 av dem, 64%, förekommer inte på någon ungdomslista! En majoritet har alltså nått topp-20-nivån först i senioråldern. 

Debut på topplista för de 86 på seniorlistorna

14 år – 3 st

15 år – 7 st

16 år – 1 st

17 år – 8 st

18 år – 5 st

19 år – 7 st

Senior – 55 st

Seniortoppar på ålderslistor av de 31 som inte ”debuterade” som seniorer

14 år – 3 st

15 år – 10 st

16 år – 8 st

17 år – 17 st

18 år – 20 st

19 år – 30 st

Extra info – snittålder i respektive gren för uppnått toppresultat. (De som är fortsatt aktiva kan förstås förbättra sitt resultat och påverka snittåldern uppåt, och nya yngre eller äldre dyker upp.)

800m –  23,8 år

1 500m – 25,1 år

5 000m – 29,0 år

10 000m – 28,6 år

3 000m hinder – 25,7 år

Marathon – 31,0 år  

Slutsatser

Det finns en del att fundera över utifrån detta. Varje aktiv är unik och det finns omständigheter som inte syns i statistiken som påverkat utvecklingen för var och en. Det är dock rätt många individer så vissa mönster kan kanske ändå utläsas. 193 unika namn förekommer i någon lista och 213 totalt har passerat revy under årens lopp sedan 2010.

-          Det krävs inte att man tillhör de genom tiderna bästa under ungdoms- och junioråldern för att nå dit i vuxen ålder. Majoriten gör ju inte det! Det måste anses vara positivt för dem som börjat senare eller har utvecklats senare, ”late bloomers”.

-          Det finns ingen garanti att nå toppen bara för att man är bäst bland sina jämnåriga. 127 exempel på det finns. Samtliga på topp-20-listorna, även de längre ner har varit i toppen av sina respektive årskullar när det begav sig. Mängder av ytterligare sådan finns, fast de inte riktigt nått fram till topp-20 genom tiderna.

-          Listorna fylls på med åren, sedan 2010 har 11 nya namn tillkommit på seniorlistorna. 6 av dem debuterade i listorna som seniorer. Ytterligare 13 nya namn finns i ungdoms- och juniorlistorna.

-          Bilden från den svenska statistiken stämmer väl med den norska genomgången, även om den hade ett mer begränsat åldersspann. Möjligen har vi något fler som når senioreliten. För Norge har Tjelta också med tjejerna i analysen och där har ungdomarna en något högre andel seniorframgång, även om 80-85% av topparna 13-16 år inte når samma seniorframgångar.

Citat Tjelta:

”Det ser ut som at det å prestere ekstremt gode resultater som 13 og 14 og 15 åring ikke har noen betydning for hvordan en kommer til å prestere som seniorutøver på mellom- og langdistanse.”

”Vi ser at relativt mange av de jentene som var ekstremt gode som 16 åringer også er å finne

på statistikken over de aller beste gjennom alle tider. Tidene de står oppført med på alle tidersseniorsattistikk er imidlertid ofte oppnådd før senioralder. De som utvikler seg i relativ

voksen alder og som når internasjonalt toppnivå som seniorutøvere er oftest ikke inne på

aldersstatistikkenen.” 

Orsaker

Tjeltas listar följande orsaker och frågeställningar till varför huvuddelen av de bästa ungdomarna (13-16 år) inte når toppen bland seniorerna:

• Great differences in physiological age among girls and boys
•  It seems like too much and too early specific training can lead to good results in the short run, and stagnation in the longer run
•  A lot of talents report they had to stop running due to injuries. Why were they injured?
• Do we in athletics focus too much on records among boys and girls?
•  Are ambitious coaches and parents a part of the problem?
• NFIF has made guidelines for training in different age groups. Is it needed to react when we see 16 years old girls and boys train the same amount of training which is recommended for those who are 26?

En analys som förmodligen också gäller på den här sidan kölen. Glädjande att konstatera är att allt utom punkt 1 är sådant som vi kan påverka. Punkt 3 är närmast en effekt av övriga punkter. Tjeltas undersökning är från c:a 2007 och jag tror inte att hanteringen av alla eller ens någon av punkterna har förbättrats sedan dess.   

I Tjeltas lista över orsaker är punkterna 2, 4, 5 och 6 nära besläktade. Och roten till problemet ligger nog i punkt 4, vi fokuserar för mycket på resultat i unga år. De andra punkterna är symptom på detta. 

Tidig specialisering och kortsiktig resultatjakt är inte unikt för friidrott, utan är ett generellt problem inom den svenska idrotten. Många vittnar om det, förståelsen finns på sina håll, men ändå fortsätter och förstärks problemet. Läpparnas bekännelse utan verkstad skapar ingen förändring. Media bidrar starkt till detta. Reportage om lovande ungdomar, eller rent krasst barn, dyker upp löpande. Det är svårt att styra media, men vi behöver åtminstone inte bädda för det själva. Friidrott.se, bloggar och twitterflöden är tyvärr ofta en källa till problem. Att friidrott.se har så dåligt omdöme är särskilt trist och gör friidrottsungdomarna en björntjänst. Hur svårt kan det vara? Varför detta fokus på ungdomars ålder och resultat? Det finns tillräckligt mycket att skriva om vad gäller resultat för vuxna. För ungdomar går det mycket väl att skriva om ungdomsfriidrott, utan att fokusera på resultat och rekord, även om det rycker i fingrarna. Gör ungdomar vuxnas resultat kan det rapporteras om utan att överhuvudtaget gå in på åldern. Det finns ingen anledning att extrapolera fram en utveckling i tangentens riktning. I normalfallet fungerar ju ändå inte en sådan kurva, vilket verkligheten visar. Tvärtom skapar det enbart överdrivna förväntningar, stress och besvikelser, som ofta leder till en för tidigt avslutad idrottskarriär.

Problematiken kring träning för resultat på kort sikt som Tjelta nämner är en fälla som många fastnar i. Den träning som fungerar för en framgångsrik ungdomslöpare, är inte den som krävs för att ta steget in i senioreliten. Det finns en tendens till att det är ett problem som vi har bland svenska löpare. Svenska juniorer har ofta en för smal fysisk kompetens. Utan någon djupare, säkrare analys, kan jag konstatera att svenska medeldistanslöpare visserligen klarar sig bra i juniorsammanhang, men när jag tittar på jämngoda löpare från andra länder har de ofta bättre resultat på andra sträckor, speciellt är de starkare på överdistanser.

Starkt lopp av Elmar i helgens Don Kirby Open & Elite, Albuquerque

Elmar kapade 5 s på årsbästat på majlen efter 4.05,39, vilket motsvarar 4.00,05 på låglandsbana. En bra insats men den räcker inte riktigt för att kvala in till NCAA-nationals i Birmingham, Alabama, 11-12 mars. Elmar ligger på 28:e plats i NCAA-statistiken med sin 4.00,05. 16 löpare får en biljett till NCAA. Just nu ligger 16:eresultat på 3.58,43. Det är dock troligt att några högre upp på listan väljer 3 000 eller 5 000m och att en plats runt 20 kan räcka. Elmars heat hade draghjälp av UNM:s alumni Adam Bitchell, men han drog lite för långsamt för att löparna skulle ha en riktigt bra chans att nå en kvaltid. Elmar var sedan inte tillräckligt kall utan var uppe och krigade lite för mycket med UTEP:s stjärnlöpare Jonah Koech och Anthony Rotich i täten, istället för att spara till en vass avslutning sista 3-400m. Speciellt Koech ligger man hellre utanför eftersom han är reslig löpare som är svår att ligga kloss bakom. Trots en bra avslutning kunde Elmar inte matcha Koech in i mål, luckan uppstod på nästa sista varvet. Koech vann på 4.03,43. Jonah är en löpare med en mäktig bredd. Han kompletterar sin 800m-världsklasspeed med en 11:e plats på NCAA-cross country nu senast i Louisville. Elmar matchade dock mästaren från NCAA-indoor 2014, Rotich  in i mål. Rotich har också vunnit 3 000m hinder de tre senaste NCAA-mästerskapen utomhus. En match i matchen var mötet mellan junioreuropamästarna på 1 500m från 2015 och 2011, Josh Kerr respektive Adam Cotton. Båda pluggar på UNM, Josh är freshman, men tävlar i år unattached inomhus och Adam, transfer från Harvard, är någon form av redshirt-senior efter en skadehistorik som sträcker sig nästan hela vägen från mästartiteln i Tallinn, 2011. Den matchen vann Josh som var hundradelarna före Elmar i mål. Adam gick i mål på 4.10,12 (4.04,56). En bra comeback av Adam, som lovar gott om han kan hålla sig skadefri framöver. Kanske kan UNM få ihop ett starkt 4xmile utomhus till våren då planen är att Josh kommer att tävla i skolans linne.  

Tanken är att Elmar ska leta upp en tävling nästa helg för att putsa ytterligare något på tiden. Det är många som har samma plan, och de brukar försöka sammanstråla i någon av de ”sista-chansen-tävlingarna” som avgörs under kommande veckoslut.

För Joel Durén var helgen tävlingsfri. Han gjorde ett starkt lopp förra helgen på CharlieThomas Invitational i College Station, Texas. Han sänkte sitt inomhus-majl-pers till 4.10,92 som sjua. För Joel återstår endast conferencemästerskapen för Sun Belt Conference, den liga som UT-Arlington tillhör. Tävlingarna avgörs i Birmingham, Alabama om en vecka, 22-23 februari. Tävlingarna avgörs alltså i samma arena där senare NCAA-indoor går av stapeln i mars.

Svenska producenter av TV-friidrott fortsätter att slakta sändningarna

Nordenkampen blev ytterligare ett exempel på friidrottslig TV-produktion i kalkonklass. Det verkar tyvärr inte att spela någon roll om det är TV4 eller SVT som producerar. Varken idrottsliga kunskaper, produktionstekniska baskunskaper eller fingertoppskänsla verkar finnas. Löpningarna klipps fortsatt regelmässigt sönder helt utan anledning. Inte ens när löparna är på väg mot de tuffe inne-VM-kvalgränserna eller vid lopp på högsta nivå genomtiderna av svenskar kan man hålla fingrarna borta från saxen. Bedrövligt! Lopp som precis ska avgöras, klipps också bort. Istället visas mycket beskedliga teknikgrensinsatser, komplett med förberedelser, repriser och snack med tränare efteråt. Vad fan håller man på med? Är man helt okunniga, eller får man instruktioner om att leta möjligheter att sabba sändningarna? Och varför är kommentatorerna alltid helt okunniga om löparna? Övriga verkar man ha scoutat väl och vet det mesta om allt utom vad mormors katt heter. Löparna, även de som har funnits i framskjutna roller inom friidrotten i flera år, saknar man helt bakgrund för, både på kortare och längre sikt. Det är fan inte acceptabelt! Gör hemläxan eller lämna över till någon som är beredd att göra jobbet. De är avlönade! Och snälla kan någon instruera dem hur man tar mellantider och ge dem ett enkelt pacechart, så kan de kanske göra någon nytta när de  i alla fall är på plats…

Svenska Löparförbundet

Det är uppenbart att Svenska Friidrottsförbundet missgynnar svensk elitlöpning jämfört med övriga grengrupper. Jag visade tidigare det med all önskvärd tydlighet när det gäller kvalgränserna till OS. Där man väljer att regelmässigt sätta tuffare kvalgränser än de officiella, internationellt antagna gränserna. Inom andra grengrupper där gränserna är betydligt beskedligare låter man dem ligga kvar. Varför är oklart. Ingen vettig förklaring har givits. Skyll inte på SOK. SFIF är förstås med i resonemangen. SFIF borde riva upp himmel och helvete över detta, men tystnaden är total. Vilka krav som ställs för att kvalificera sig till OS är för elitlöparna helt avgörande för deras möjligheter att göra det. I det närmaste en tautologi. Det är mao. viktigt. När ett nationellt förbund går emot de internationellt vedertagna kraven är det en tydlig signal. Signalerar det att SFIF står upp för löpningen? … Nej, skulle inte tro det.

Det är också tydligt i andra sammanhang att SFIF lägger ribban högre för löpare än för aktiva i andra grengrupper. Låt oss titta på de elitgrupper som SFIF arbetar med, mästerskapsgruppen, utmanargruppen och SOK-gruppen. För många aktiva kan det vara viktigt att ingå i dessa grupper för att få den uppbackning som behövs för sina satsningar, vare sig det handlar om ekonomiska bidrag eller fördelar av annat slag.  

Det handlar om 57 (58 med ultralöpning) unika namn, grupperna överlappar. Det finns förstås många olika motiv, kriterier och bedömningar som kan vägas in för att sätta ihop grupperna. Friidrott är en individuell sport och varje aktiv är unik, har sin historia och framtid. Det kan finnas bevekelsegrunder okända för utomstående varför just en enskild aktiv ingår och andra inte. Jag är inte heller intresserad av enskilda aktiva i min framställning. Jag är intresserad av vissa mönster i gruppernas sammansättning, inte ifrågasätta enskilda aktivas plats som sådan. Jag gör som vanligt en till alla delar objektiv jämförelse mellan de aktivas resultat. Friidrott är ju en idrott som baseras på resultat, och nivån på resultaten är speciellt viktiga när vi, som här, talar om senioraktiva. Detta är ingen djuplodande statistisk genomgång, snarare väldigt grund, men kan ändå visa ett mönster. Det är av yttersta vikt att alla aktivas idrottsliga prestationer vägs på samma våg. Här har friidrotten en i det närmaste unik fördel mot många andra idrotter. Friidrott i någon form utövas av hundratals miljoner människor världen runt, de flesta löpare, men i alla fall. När det kommer till tävlingar gäller samma regler och förutsättningar runt om i världen. Resultaten redovisas i hög grad och den statistiska basen är massiv minst sagt. Resultaten går att relatera till resten av världen och nivån på prestation kan bedömas och jämföras. Det finns alltså måttstockar.

Jag använder en måttstock och den är som tidigare baserad på topp-150 i världens alla grenar. Snittet för de tre bästa grenarna map. spridningen mellan resultaten på plats 1, 10, 100 och 150 har använts som likriktare. Resultat sprids med samma intervall för alla grenar utgående från topp-resultatet i grenen. De aktivas resultat jämförs både mot 2015-års resultat och genomtidernastatistiken, fair-and-square. Jag har tittat på respektive aktivs bästa resultat (pers) i deras bästa gren. Djupare än så görs inte analysen. Det finns förstås svagheter i det. Vissa aktiva har gamla personliga rekord, andra kan ha mycket resultat runt sitt pers och andra långt till fler resultat på nivå med sina pers. Det säger inte heller något om meriter i form av placeringar eller så. Det må så vara. I många fall handlar det faktiskt om att sätta pers för att överhuvudtaget vara aktuell för ett mästerskap, speciellt OS där vissa kvalificeringsgränser ligger på svensk rekordnivå. Mitt intresse ligger närmast i att se vilken resultatnivå som krävs inom olika grengrupper för att bli uttagen i någon av mästerskapsgrupperna.

Det ingår som sagt 57 aktiva i grupperna. Om vi börjar med att titta på övre och undre halvan, medianaktiv är alltså nr.29. På övre halvan ligger 10 löpare, 8 hoppare, 7 sprinters, 2 häcklöpare, 2 kastare och ingen mångkampare. På nedre halvan 12 kastare, 7 mångkampare, 6 hoppare, 2 sprinters och endast 1 löpare. Löparna har i allmänhet jämförelsevis mycket starka resultat att backa upp sin plats i mästerskapsgrupperna med. Av SOK-gruppens aktiva ligger 12 på övre halvan och 7 på nedre halvan. Av SOK-gruppens 5 löpare ligger alla från topp-11 och uppåt bland de 57. Varför ser det ut på det sättet? Finns det några toppar på löpsidan och sedan ingenting? Jag har tittat på löpare som inte ingår i mästerskapsgrupperna och kan konstatera att så inte är fallet. Det finns ytterligare 10 löpare som gör resultat som ligger på övre halvan i rankingen av mästerskapsgruppernas aktiva! Samt ytterligare 9, kan ha missat någon, som med bred marginal skulle platsa inom grupperna men på den nedre halvan! Varför denna snedfördelning? Det är väldigt oklart. Speciellt som det gäller aktiva som med något undantag har färska eller mycket färska personbästan. Flera måste anses att vara extremt lovande och har ypperliga meriter. Varför läggs ribban så högt för löpare, så mycket högre än för flertalet av övriga grengrupper? Även Sprinters ligger i hög grad på den övre halvan, men jag har inte tittat på huruvida det finns ytterligare sprinters som skulle göra skäl för en plats i någon av grupperna. Förmodligen finns det sådana. Mönstret är i alla fall tydligt. Löpare förfördelas vid uttagning av mästerskapsgrupper, möjligen gäller det även sprint. Teknikgrenarna gynnas genom att kraven som ställs för dem i många fall är betydligt lägre.

Det här duger inte. Tyvärr, är det inte enbart i detta sammanhang som löpningen inom SFIF får en jämförelsevis mycket begränsad uppmärksamhet. Det räcker med att läsa SFIF:s officiella organ, friidrott.se, för att se vad som uppmärksammas. Så fort en hoppare överhuvudtaget kommer ner i gropen eller upp på mattan är det föremål för en nyhet, får en kastare iväg kastdonet innanför sektorn utan att trampa över uppmärksammas det. Förhandsreportage och intervjuer etc. samma sak. Till delar hänger det förstås ihop med den snedfördelning som finns i mästerskapsgrupperna, en ond cirkel. Det är inget fel att uppmärksamma våra aktiva, men varför så ensidigt och varför ska det krävas ett så mycket bättre resultat eller större prestation för att uppmärksamma löpning?

Det är dags att allvarligt överväga om inte löpningen skulle bryta sig ur friidrottsförbundet och bilda ett eget förbund. Friidrott är en mycket heterogen idrott, speciellt löpningen skiljer sig väsentligen från huvuddelen av övriga grengrupper. Om inte SFIF kan tillvarata löpningens intressen, varför ingå i denna heterogena sammanslutning? Löpningen kan definitivt stå på egna ben. Löpningen omfattar förmodligen 99% av landets friidrottare. Många klubbars ekonomi är baserad på intäkter från löpning och det är inget som talar för att löpningen inte skulle klara sig på egen hand. Jag har inget emot att ekonomiskt starkare grupper täcker upp för andra med mindre möjligheter till intäkter, men utgiftssidan ska gynna alla lika. Jag har heller ingenting som helst emot andra grengrupper, tvärtom. Det finns många utomordentligt vassa friidrottare som inte är löpare och som är värda det stöd och den uppmärksamhet som de får. Problemet är, säger jag med viss envishet, att det finns många löpare på samma eller högre nivå som tack vare SFIF inte får det stöd och den uppmärksamhet som de förtjänar! Varför ”straffas” löpningen för att världskonkurrensen är så otroligt mycket högre där än för teknikgrenarna? Det är ju snarare så att stöd och uppmärksamhet borde vara större för att kunna möta den tuffare konkurrensen än tvärtom! Det är alldeles uppenbart att SFIF som organisation inte förstår det, eller möjligen förstår det men skiter i det. Faktum är att SFIF inte företräder löpningens intressen på ett tillfredställande sätt. Om SFIF inte förstår det och förändrar sin attityd och framförallt sin behandling av löpningen, borde den samlade populationen löpare allvarligt överväga om vi inte skulle representera oss själva bättre än vad SFIF gör. Allt jag begär är att prestationer värderas, belönas och uppmärksammas från vårt gemensamma förbund på samma meriter.

Svenska Löparförbundet kanske skulle vara en bra benämning, eller Svenska Löpningsförbundet, Running Sweden, Swedish Runnnig, Svenska Springförbundet, Svenska Löpförbundet, Svenska Kutförbundet (kanske lockar lite sälungar också), Swedish Lubbing (hm…) …  Namnet är nog det minsta problemet. Det överskuggande problemet är att behovet faktiskt finns.

Amerikanska inomhussäsongen är i full gång

USTFCCCA (United States Track and Field and Cross Country Coaches Association) listar 75-80 universitetstävlingarn under helgen som gått. Ofta 2-dagarstävlingar med stort deltagande. Störst är förmodligen tävlingen i Boston, John Thomas Terrier Classic. På herrsidan kör man tex 40 200m-heat, 31 på 400, 19 800m, 20 Mile, 10 3 000m och 5 st 5 000m-heat. På damsidan nästan lika många. En intensiv, men rätt kort inomhussäsong. Tillfällena att prestera kvalresultat till NCAA-indoor i Birmingham, Alabama, måste väljas med omsorg. De 16 aktiva med bästa resultaten vid kvalperiodens slut får en biljett. Inga wild-cards delas ut och inga regionals genomförs. De enda möjligheten att komma med är om någon högre upp på listan avstår, i praktiken pga. skada eller val av start i annan inkvalad gren. Alltså svårt att vara riktigt säker förrän kvaltiden har gått ut och alla resultat har rapporterats in. Tufft, men rättvist.

Elmar Engholm och Joel Durén har kommit igång med tävlandet. Elmar gör sitt fjärde år på New Mexico och Joel sitt andra på Texas-Arlington. För Elmars del är det dock bara tredje inomhussäsongen, eftersom han avstod första vinterns tävlande pga. en skada. Joel gör sin första inomhussäsong, då han ofrivilligt tvingades avstå första vintern pga. elgibilitetsstrul. Nu är han i alla fall igång och är både fri att tävla för skolan, som andraårsstudent och skadefri. Två tävlingar har det blivit, båda mile-lopp. För två veckor sedan blev det en 4:e-plats, 4.14 på Texas A&M Invitational och nu i helgen 4.15 som tvåa i Houston Invitational. En bra inledning efter närmare 1,5 år utan något riktigt tävlande. För Elmars del har det också blivit två tävlingar, båda på hemmaplan i Albuquerque. Förra helgen ett 800m-lopp för att komma igång efter en månad i Europa med resor, höghöjds- och tidsomställning. På något tunga ben blev det 1.53. Nu i helgen blev det lite av ett träningsupplägg, men ett 12 km tempopass på fredag och en dubblering med ett mile-lopp och ett 800m-lopp på lördagen. Inga fantastiska tider, 4.10 och 1.53 på den höga höjden, men en bra känsla och lovande inför resten av inomhussäsongen. 

Om man vill se resultat från universitetstävlingar och aktuella listor för dem som tävlar på amerikanska universitet, är tfrrs.org den bästa källan. Det går att söka på aktivas namn eller tävlingar som de deltagit i. En typ av resultatdatabas som naturligtvis svensk friidrott också skulle ha. Det är fortfarande natt i USA, men de flesta av gårdagskvällens tävlingar trots tex. 37 fulla 200m-heat i Boston finns redan tillgängliga och alla listor är up-to-date. I Sverige kör vi fortfarande stentavlemodellen.  

Ett idrottens U-Land

Så här i helgtider medger tiden mer konsumerande av idrott, medialt. Ja, inte svensk idrott förstås helger och idrott är ingen svensk tradition. Jul och nyår erbjuder ingen idrott på någon högre nivå. Ja, om man inte kallar annandagsbandy och juniorhockey stor idrott förstås, men då måste man helt sakna referensramar, mer kulturevenemang än idrott. Som tur är har jag tillgång till amerikansk idrott i goda doser. I USA ser man kopplingen helg och idrott på ett helt annat sätt. Helg, vad bra, många är lediga, många är intresserade av idrott, erbjud idrott, visa idrott. Rätt enkel slutledning. Mycket stor idrott både under jul- och nyårshelgen. Basket både NBA och collegebasketen, där ligorna passande rivstartar i mellandagarna efter höstens interligmatcher och helgturneringar. Inom den amerikanska fotbollen avgörs de sista helt avgörande grundserieomgångarna under helgerna och på universitetssidan slutspelets semifinaler på nyårsafton på bästa sändningstid, vilket tillhör idrottsårets TV-publika höjdpunkter. Även NHL har förlagt gott om matcher under helgerna, tex. nyårsafton 9 matcher. Det svenska TV-idrottsutbudet på nyår kontrar med repriser av sådant som var mossigt redan när det erbjöds live, och så juniorhockey då… Hockey som redan på seniornivå är en idrottslig parantes, beteckningen VM för en sådan i världen perifer företeelse saknar egentligen all relevans. Minst sagt magert. Glömde förresten att det var direktsändning från kvalomgången i backhoppningsveckan. Schysst, det vägde upp en hel del, ”not”.

Slående är också hur mycket bättre amerikansk media är på att presentera idrott. Visst, lite äpplen och päron, då amerikansk media har överlägsna produkter att skildra jämfört med den amatörmässiga svenska idrotten. Det finns trots detta mycket att reflektera över och mycket för svensk media och arrangörer att lära. Det är faktiskt lite svårt att förstå hur vi kan ligga så långt efter. Jag vet inte om det är arvet efter Sven Jerring och Lennart Hyland och deras lärjungar som fortfarande ligger som en våt filt över dagens produktioner. Någonting är det i alla fall som hindrar svenska idrottsarrangemang och presentationen av dem från att lyfta. Bristen på utveckling och nytänkande är i alla fall häpnadsväckande. Det gäller egentligen över hela linjen, det hänger ihop, från idrottens regler till bilderna på TV-skärmen i stugorna. Europeisk (svensk) fotbollen är det mest klassiska exemplet. Man har regler som är helt i otakt med tiden. Regler och möjligheterna att tolka dem passade säkert bra för hundra år sedan, när man hade moraklocka att tillgå, men saknade video,  slowmotionrepriser och mycket annat. Har regler och möjligheterna att tillämpa dem anpassats? Tyvärr, är svaret i mycket liten grad. I USA ändrar man regler som inte fungerar och är inte sena att pröva nya grepp i alla idrotter, även de mycket traditionstyngda. Som bekant är amerikansk kultur, förstås bortsett från amerikanska urinvånares, jämförelsevis ung. Amerikansk idrott har dock anor som i många fall är väl så traditionsfyllda som den europeiska idrotten. Trots detta ändrar man regler i stort sett varje säsong. Befriande att konstatera! Inom fotbollen, har sett rätt mycket sådan både på plats och på TV genom åren, avgörs i princip alla matcher av domaren, inte för att domaren är dålig, utan för att det inte finns en chans för en ensam pipblåsare att täcka upp att bevaka ett halvt tunnland och på avstånd korrekt uppfatta situationer som utspelar sig långt bort. Reglerna som sådana och rättskipningsverktygen som finns att tillgå är inte heller de till mycket hjälp.

Stämningen på läktarna är till skillnad från den bild som svensk media försöker sprida fantastisk jämfört med tex. allsvenskan. Speciellt på collegesidan är intensiteten, hängivenheten och fanatismen makalös, men även inom proffsidrotten finns en fantastisk läktarkultur. Det är helt enkelt speciellt när samtliga i fullsatta, stora arenor lever ut sitt intresse för det som pågår på planen. I allsvenskan kan det vara bra tryck i hemmaklacken i apburen på kortsidan. De negativa, i bästa fall, nidramsor om motståndarna, i sämsta fall, inte ovanligt, rena verbala angrepp tom. av främlingsfientlig karaktär, som skulle kunna anses brottsliga utanför en fotbollsläktare, eldar speciellt upp klacken. Speciellt bra tryck blir det också om någon motståndare skadar sig. ”Felaktiga” domslut brukar också vara en kioskvältare. Bengaler behöver jag inte ens nämna. Att klacken i många fall närmast stängs in i bur, som på zoo, har faktiskt visat sig vara nödvändigt. Alla med normalförstånd som betraktar spektaklet inser att företeelsen inte är frisk. Att klackarna sedan måste lotsas ut, ibland av kravallklädd polis bidrar inte till att mildra den diagnosen. I övrigt är det rätt dött på arenan. Svårt att avgöra om publiken tittar på fotboll eller lyssnar på en symfoniorkester.

Den bild som svensk media försöker sprida om att amerikanerna bara springer och handlar mat och inte bryr sig om matchen skulle inte kunna vara mer felaktig. Jag tittar på mycket amerikansk idrott och stämningen är magisk. Publiken kan i princip stå och hoppa en hel match, något som gnagets klack brukar kunna åstadkomma någon minut i bästa fall och den typen av stämning uppstår inte i en avskild apbur, utan arenan runt.

Jag skulle visserligen kunna förstå om någon går och handlar något att äta, eftersom utbudet ofta är stort. Helstekt biff, sushi, spare-ribs, chili, tacos, pizza etc. etc, det mesta som du förväntar dig att hitta om du skulle gå ut på restaurang på stan. På Friends kan man köpa en korv med bröd och folköl. En trist kaffe i pappmugg kan du också förgylla besöket med. Det är fjärran från en kulinarisk upplevelse att gå på en svensk arena. Hänger man inte med i världen utanför? Våra arenor är i många fall byggda i närtid. Det kan man inte tro. De är inte speciellt attraktiva att vara på. Det borde finnas food courts, souveniraffärer och saker att uppleva och göra. 2010-talet helt enkelt. I amerikanska sändningar visar de ibland under speluppehåll bilder ute från arenans övriga utrymmen och senast noterade jag tex. en lekplats som verkade omtyckt av idrottspublikens minsta. I somras var jag på minor leugue baseball (AAA), Albuquerque Isotopes. Här kunde man sitta och ha pic-nic bortanför right field och samtidigt se matchen. På de flesta MLB-arenor har de ståbord och publikutrymmen där man kan stå och inmundiga lämplig dryck och samtidigt se matchen. Vidare hade Isotopes underhållning inne på arenan mitt i och mellan varje inning. 

 

Marknadsföring och biljettmodeller släpar också hopplöst efter härhemma. Antingen köper man årskort eller enstaka biljetter, däremellan finns inte mycket att välja på. När jag ser amerikansk idrott upplever jag istället att man är på tårna. Man sätter ihop olika typer av biljettpaket och happenings löpande. 4 biljetter, 4 pizzor och 4 öl, 10 valbara matcher, girls night out, halvtidskonserter, Star Wars night, paket med biljetter tillsammans med ”unika” souvenirer etc. Platser säljer inte sig själva och varje osåld plats är en möjlighet och en tom stol på en match en förlorad intäkt, andrahandsvärdet för en tom stol är noll.

Det finns PA-system på våra arenor. Hur väl de hörs är lite varierande, även på nya arenor. Å andra sidan används det knappt, så det kan kanske kvitta lika. Ett typiskt utrop är ”i den 78:e minuten varnas nr.14 i AIK Kenny Pavey…”. Trist, trist, trist. Använd mikrofonen, pumpa upp stämningen, tala om vad som händer, skapa atmosfär. Hotta upp presentationerna innan match tex. Släck om möjligt ner och gör presentationerna lite fylligare. Våga pröva nya vägar. Det gör man i USA, speciellt basketen som jag följer nära är duktiga på det.

Ytterligare en slående skillnad mellan fansen i USA och här hemma är spridningen i ålder. Från besök på tex. collegebasket har jag sett en stor skara pensionärer på matcherna och barn i alla åldrar inte på några separata läktare eller skyddade delar av arenan, behövs inte. Publik i alla åldrar, hemma- eller borta fans kan samsas på samma läktare. Stämningen blir bara högre och bättre när fans fokuserar på att stötta sitt lag snarare än att hata motståndarna och deras fans. Det är ofta rörande att se fansens respekt för motståndarlagets stjärnspelare. Respekten för tidigare spelare är också stor både bland spelare och fans. Nyligen hissades i The Palace of Auburn Hills Ben Wallace tröja upp. Ben en av ”the bad boys” som spelade hem Pistons senaste NBA titel till Detroit. Stor show som hjälper till att bära fanskapet vidare och en brygga mellan då och nu. Trots big business och spelare som kan tradas från en dag till en annan lyckas man ofta skapa historier på ett sätt som är sällsynta hos oss.

Johan Croneman, i DN, skriver ofta bra om sport och media, men ibland går han bort sig. Hans referat om TV-sportens årskrönika lämnar en del frågetecken. Självklart har jag inte sett TV:s årskrönika, saknar behov av att se en massa nationalromantiskt skräp, typ skidåkare som i den totala avsaknaden av världskonkurrens höjs till skyarna. Det fånigaste inslaget är förstås när skidåkarna står och håller i sina skidor under intervjuerna! Hur kommer det sig att public service TV tillåter det?  I alla andra sammanhang gör det allt som står i deras makt för att undvika exponering av reklam, tex vid friidrottstävlingar. De se verkligen ut som pajaser när de står där med sina skidor. Jag uppmanar alla friidrottare att pröva public service uppdrag genom att vid intervjuer alltid hålla upp spikskorna och gärna kommentera huruvida de hade ”bra” skor och kvaliteten på spikskoteamets jobb. Jag har kommenterat skidåkarnas fånerier tidigare, men det kan inte göras för ofta. Till min glädje kan jag konstatera att även Croneman har berört det i en tidigare krönika. Tillbaka till hans årskrönikekrönika. Croneman snöar in på att inslaget om allsvenskan var så kort. Han klockade det till 35 s, vilket han tyckte var magert. Det smärtade säkert eftersom hans kära Peking ju vann allsvenskan. Rent krasst tycker jag nog att det var väl i nivå med den idrottsliga nivå som allsvenskan håller. Hursomhelst, han driver en tes om de fantastiska publiksiffrorna i allsvenskan. Vari ligger det fantastiska? Croneman, precis som många andra svenska sportjournalister, saknar referensramar utanför svensk idrotts gränser. För den som har det är publiksiffrorna bedrövliga. Publiksnittet ligger på under 10 000 per match. Vad är grejen?

Jag följer amerikansk idrott, speciellt Detroitlagen och de stora universiteten i Michigan. Red Wings har sålt ut de senaste 200+ matcherna, sedan december 2010. Detroit Tigers har ensamt fler åskådare under en säsong än vad samtliga allsvenska matcher tillsammans lockar. Det har också ytterligare 17 av basebollagen. University of Michigan har ett snitt på över 105 000 åskådare på sina matcher. De har haft över 100 000 åskådare på samtliga sina hemmamatcher sedan mitten av 70-talet. Ytterligare 5 universitet har ett snitt på över 100 000 åskådare. 30 universitet snittar över 57 000 åskådare och de 125 division 1-universiteten inom NCAA har ett snitt tillsammans på 44 000 åskådare. Michigan State University har 80 000 åskådare. Detroit Lions har 61 000 åskådare och de övriga NFL lagen ligger på mellan 52 och 91 000 åskådare. Detroit Pistons är lite av ett sorgebarn med 15 000 i snitt, men de tillhör också de sämsta publiklagen i NBA. Ovanpå det spelar U-of-M och MSU i fullsatta basketarenor på, c:a 15 000 platser. Mycket av detta pågår samtidigt. Så konkurrens mellan åskådarna saknas inte. Dessutom är det inte så att alla lag med mycket publik ligger i stora städer. Stor-Stockholm har definitivt underlag för att regelmässigt fylla Tele-2. Så vad är grejen med Hammarbys publiksiffra, 25 000, som Croneman imponeras av? Det är ju inte ens fullt! Tele-2-arena tar för fotboll minst 30 000 åskådare. Kom igen när Bajen har fyllt arenan till sista plats under en 4-5 års tid. Då finns det något att skriva om, som det ser ut är de närmast en katastrof, speciellt med tanke på hur mycket gratis marknadsföring allsvenskan får i media och de pengar som kommuner runt om i landet betalar i lösen i form av arenor som fotbollsförbundets gisslan eller som räddningspaket för enskilda klubbars vidlyftiga ekonomiska projekt.

Även skillnaden mellan de mediala idrottsproduktionerna är avsevärd mellan USA och Sverige. Informationen som kommentatorerna tillför i USA är väsentlig. De har kontakter direkt med många spelare, tränare och andra inom idrotten. De tittar på träningar, reser med lagen, söker information, som de sedan delger tittarna. De sitter inte bara av sändningen. Mycket av skillnaden ligger nog i det att amerikanska kommentatorer lever i idrotten och kan förmedla saker som tittarna inte har tillgång till. Trots eller på grund av detta upplever jag en sund distans till idrotten, som märks i form av ett visst mått av humor och i referenser till företeelser utanför idrotten. Svenska kommentatorer är en åskådare som andra som egentligen inte sitter på någon annan information än den som initierade tittare redan har. I många fall är deras bidrag rätt meningslöst. Kommentatorerna på amerikansk TV har också en annan ton, som ger en mer avslappnad upplevelse, är inte så stela helt enkelt.

Avsaknaden av riktiga sportkanaler här hemma är stor. Visst det finns kanaler som bara visar sport, men de bygger på köp av rättigheter och visandet av de matcher som rättigheterna innebär och repriser i oändlighet av detta och endast detta. Vi behöver en bredare sportkanal som visar sport hela dagarna, med studiosnack, välgjorda sportdokumentärer, analyser, debatter etc. Att Svt inte visar all sport i en fri separat kanal är obegripligt. Låt oss slippa se skicross i en vanlig kanal på bästa sändningstid, som nu i helgen. Numera är iofs sändningstiden sekundär, eftersom många tittar på program när det passar, inte när de sänds. Det vore trots detta bättre att visa sport i en sportkanal och övriga program, fakta, nyheter, drama, kultur, nöje, samhälle etc. i andra kanaler. En kanal för sport kan göra mycket mer med sändningarna, tex. vid större matcher och tävlingar utan att inkräkta på övriga program. Sändningsteamet är ju ändå på plats och jobbar, och det går att göra mycket för dem som är sportintresserade, som inte skulle passa att fylla upp hela dagarna med i de vanliga kanalerna.

Fördelen med att publiken inte befinner sig i apburar och uppdelade hårt i fans av olika sorter eller favoritlagssympatier är märkbar. Arenan kan utnyttjas maximalt. De bästa platserna är närmast spelet, förstås. I basket sitter publiken i stort sett inne på banan. De skulle i princip kunna ta på spelarna. Så skulle det förstås se ut även inom fotbollen härhemma. Tyvärr, går ju inte det eftersom den publikkultur som råder härhemma är att kontakt mellan publik och spelare är riskfylld. På Gnagets matcher sitter det funktionärer med ryggen mot spelet och har till uppgift att bara bevaka publiken! Hur friskt är det? Den retoriska frågan ställs osökt. Att spelare inom amerikansk basket landar i knäet på publiken händer varje match. Charmigt i mina ögon. Att superstjärnor som LeBron James eller Stephen Curry byter några ord med någon i publiken när de väntar på att bli inbytta eller vid ett spelavbrott är inte ovanligt. Spelarna har höga löner och klubbarnas omsättning är jämförelsevis astronomisk, spelarna pendlar mellan himmel och helvete, mellan spel i världens bästa liga eller kassan på McDonalds ändå är stämningen mycket mer avspänd på alla plan inom idrotten i USA. Respekten för och mellan spelare, tränare och inte minst domare är en helt annan i USA än härhemma. Sportslighet är en dygd. Kul att se också att några kvinnor dömer i NBA, en svår konst som de utför minst lika bra som sina manliga kollegor. Varför ser jag inte det i allsvenskan, i ”världens mest jämställda land”?

Sammanfattningsvis kanske det är respekten för varandra och distansen till idrotten som ett spel snarare än källa till konflikter och våld som är den stora skillnaden. Om fans skadas i USA beror det på överdrivet firande efter vinsten av ett stort mästerskap efter kanske många decennier av väntan, snarare än att man håller på fel lag, på fel plats, vid fel tidpunkt. 

2015-års bästa hässelbyresultat

Ett år till handlingarna och alla 2015-års tävlingar är avgjorda. Världsstatistiken för 2015 är på plats. Ja, det kan dyka upp något tidigare okänt resultat, men ingenting som påverkar de stora dragen. Jag har tidigare presenterat de bästa svenska resultaten baserat på världsstatistiken, och kan konstatera att ingenting av detta påverkas av att jag gjorde det innan året var slut.   

På samma sätt, se tidigare inlägg, kan man förstås titta på Hässelby Friidrotts resultat för 2015. Alltså hur mäter sig Hässelbys friidrottare mot resten av världen. Inte bara vilken plats på världslistan i respektive gren var och en ligger, utan hur bra är resultatet om alla grenar hade samma konkurrenssituation, eller resultatdensitet om man så vill. Jämförelsen görs både mot världslistan 2015 och genom tiderna. Platsen på världslistan, som mått på prestationen är som synes rätt missvisande. Källan är tilastopaja.org.

2015-års lista

	Gren Resultat Plats i världs-statistiken i grenen 1 D-Stav 4,70 Angelica Bengtsson 11 2 H-200m 20,74 Johan Wissman 219 3 H-1 500m 3.42,10 Elmar Engholm 298 4 H-3 000mH 8.35,98 Emil Blomberg 123 5 H-800m 1.50,48 Elmar Engholm 919 6 H-800m 1.51,27 Mattias Claesson 1 272 7 H-800m 1.51,34 Rickard Gunnarsson 1 314 8 H-100m 10,61 Johan Wissman 1 328 9 H-3 000mH 8.46,49 Elmar Engholm 225 10 D-800m 2.07,47 Astrid Rosvall 570

Närmast utanför:

Fredrik Samuelsson, längd, 7,81, pl.141

Gustav Bivstedt, 800m, 1.52,84, pl.2034

Lisa Duffy, 400m, 53,75, pl.400

Emil Blomberg, 1 500m, 3.49,95, pl.1 519

Jessica Östlund, 100m, 11,83, pl.827