Hur var friidrottsåret 2015 resultatmässigt i världen?

Jo, tack, rätt bra. 2015, udda år, var ett VM-år och ett år som följde ett år som saknade ett globalt mästerskap. Det brukar leda till något bättre resultat jämfört med just föregående år. Mer intressant är kanske att jämföra med genomtidernastatistiken.

Nu när året går mot sitt slut har jag tittat på resultatnivåerna. Jag chansar och hoppas att det inte dyker upp något resultat som ruckar på underliggande statistik under årets sista skälvande dagar. Jag har jämfört 2015 både mot 2014 och genomtiderna statistiken. Som vanligt har jag jämfört resultat på nivå 1, 10, 100 och 150. Jag presenterar tre typer av jämförelser. Till att börja en konkurrensjämförelse mellan grenarna. Jag försöker få fram ett mått på grenarnas ”resultatdensitet” genom att titta på hur tätt resultaten ligger mellan nämnda nivåer. Måttet består av summan av de procentuella avstånden mellan 1-10, 1-100, 10-100, 1-150 och 10-150. Baserat på resultatet kan grenarna sorteras från högst densitet (=lägst summa) till lägst densitet. Jag gör samma sak för genomtidernastatistiken. Här rör det sig inte så mycket år från år, men ett och annat nytt resultat slår sig in här.

Vidare jämför jag grenarna mot sig själva för 2014 och genomtiderna. För att ingen ska förväxla denna jämförelse med de jag gör med harmoniserade nivåer mellan grenarna kan det vara värt att poängtera att grenarna endast jämförs mot sig själva, dvs. höjd-2015 mot höjd-2014 och höjd-AT (all-time), osv. I själva jämförelserna ligger det inget personligt tyckande utan endast principer och de samlade insatserna av världens friidrottare. Om man inte gillar resultatet får man skälla på idrottarna eller möjligen hitta egna principer, men resultaten lär bli ungefär desamma. Skulle jag gå djupare, tror jag snarare att skillnaderna skulle öka än minska. Källan är tilastopaja.org.

Friidrottsgrenarnas konkurrenssituation – 2015

	Kön	Gren	Plac.2014
1	H	800m	2
2	H	Marathon	9
3	H	100m	4
4	H	5 000m	6
5	D	800m	1
6	H	200m	3
7	H	400m	5
8	H	10 000m	15
9	H	400mH	7
10	D	100m	8
11	H	110mH	14
12	H	1 500m	11
13	D	10 000m	17
14	D	400m	13
15	D	Marathon	23
16	D	200m	10
17	D	100mH	16
18	D	400mH	20
19	H	Höjd	25
20	H	3 000mH	22
21	H	Längd	18
22	D	Höjd	21
23	D	1 500m	12
24	D	5 000m	19
25	D	3 000mH	26
26	H	Tresteg	24
27	D	Längd	28
28	D	Tresteg	29
29	H	Stav	27
30	H	Diskus	33
31	D	Stav	30
32	H	Kula	32
33	H	Mångkamp	31
34	H	Slägga	35
35	H	Spjut	34
36	D	Mångkamp	36
37	D	Spjut	37
38	D	Slägga	38
39	D	Kula	39
40	D	Diskus	40

Om jag bryter ut endast 1-10 hamnar D-800, H-800 och D-10 000 högst upp. Motsvarande för 1-100 har H-800, H-Marathon och H-5 000 högst upp. Slutligen för 1-150 får vi samma topptrio som för 1-100.

Friidrottsgrenarnas konkurrenssituation – genomtiderna med 2015 under bältet

	Kön	Gren
1	H	800m
2	H	Marathon
3	H	1 500m
4	H	5 000m
5	H	400m
6	D	800m
7	H	10 000m
8	H	400mH
9	H	110mH
10	H	100m
11	D	100mH
12	H	3 000mH
13	D	1 500m
14	H	200m
15	D	400mH
16	D	200m
17	D	5 000m
18	H	Höjd
19	D	100m
20	H	Tresteg
21	D	400m
22	D	10 000m
23	H	Stav
24	D	Marathon
25	D	Höjd
26	D	3 000mH
27	H	Längd
28	D	Tresteg
29	H	Mångkamp
30	D	Längd
31	H	Slägga
32	H	Kula
33	H	Diskus
34	D	Stav
35	D	Mångkamp
36	H	Spjut
37	D	Slägga
38	D	Diskus
39	D	Kula
40	D	Spjut

Ur detta kan således utläsas att sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone friidrottens begynnelse och med kända och godkända resultat samlade har herrarnas 800m den högsta resultatdensiteten och damernas spjut den lägsta. Det är inget helt vågad slutsats att påstå att konkurrensen är högre inom löpning 800m än i tex. damernas spjut. Skillnaderna är dessutom minst sagt betydande. Exempelvis är avståndet mellan resultat 1 och 150 endast hälften så stort för 800m som mellan resultat 1 och 10 inom damspjut, alltså 800m-löpare nummer 150 i världen, James Maina Boi ligger betydligt närmare David Rudisha än vad spjuttjej nummer 10, Miréla Manjani, distanseras av Barbora Špotáková! Det här är inget fenomen som endast gäller genomtidernastatistiken. Även 2015 kan konstateras att nummer 150 på herrarnas 800 och några grenar till ligger ungefär på halva avståndet från världsettan jämfört med grenarna längst ner damernas slägga, kula och diskus. Det är närmast häpnadsväckande att kunna konstatera detta. Det är förstås ingenting som SFIF eller SOK förstår, med tanke på de ”korrigeringar” som gjorts i OS-kvalgränserna. Den internationella gränsen för herrarnas 800m ligger hälften så nära topp-8 i 2015-års statistik än vad damernas spjutgräns gör, ändå väljer man att låta den svenska normen i spjut vara oförändrad, medan man gör en rejäl skärpning på 800m! Kvalificerad galenskap!

2015 jämfört med all-time

Här tittar jag helt enkelt på hur bra 2015-års resultat var jämfört med grenarnas respektive genomtiderna statistik.

Damer 2015 mot all-time

1	D	100m
2	D	200m
3	D	3 000mH
4	D	100mH
5	D	5 000m
6	D	1 500m
7	D	Marathon
8	D	800m
9	D	400m
10	D	Stav
11	D	400mH
12	D	10 000m
13	D	Höjd
14	D	Slägga
15	D	Tresteg
16	D	Längd
17	D	Spjut
18	D	Mångkamp
19	D	Diskus
20	D	Kula

Ett par inledande kommentarer kan vara på sin plats, hinder, stav och slägga gynnas förmodligen av att grenarna är yngre. De skulle nog annars scora lite längre ner. Med mångkampen är det så att den statistiken blommar OS-år och är svagare övriga år. Vi får se hur det ser ut efter Rio. Trenden är tydlig löpningarna håller en högre nivå jämfört med teknikgrenarna. Det är inget som media brukar förstå, de klipper gärna bort löpningarna om de har chansen till förmån för någon rivning eller något övertramp i teknikgrenarna. Med den ”utveckling” som teknikgrenarna uppvisar är det tur att teknikkramarna på SFIF behåller hälsan så att deras ranking och bidragssystem kan hålla utövarna under armarna så att inte grenarna dör ut helt och hållet.

Herrar 2015 mot all-time

1	H	01-100m
2	H	08-Marathon
3	H	03-400m
4	H	05-1 500m
5	H	02-200m
6	H	10-110mH
7	H	04-800m
8	H	06-5 000m
9	H	11-400mH
10	H	07-10 000m
11	H	14-Höjd
12	H	09-3 000mH
13	H	13-Tresteg
14	H	15-Stav
15	H	12-Längd
16	H	20-Mångkamp
17	H	16-Kula
18	H	19-Spjut
19	H	18-Slägga
20	H	17-Diskus

  

Trenden är ungefär densamma för herrarna. Här finns dock inga nyare grenar, utan genomtidernastatistiken har hunnit mogna. Höjd sprattlar till lite och lyckas precis ta sig förbi hinder som enda teknikgren.

2015 mot 2014

Damer 2015 mot 2014

1	D	3 000mH
2	D	Stav
3	D	Längd
4	D	Mångkamp
5	D	02-200m
6	D	18-Slägga
7	D	07-10 000m
8	D	06-5 000m
9	D	05-1 500m
10	D	10-100mH
11	D	11-400mH
12	D	01-100m
13	D	03-400m
14	D	16-Kula
15	D	04-800m
16	D	19-Spjut
17	D	14-Höjd
18	D	08-Marathon
19	D	17-Diskus
20	D	13-Tresteg

Här var alla grenar utom de sista tre bättre 2015 än 2014. En vettig förklaring är att VM-år normalt starkare än EM-år. Inte bara själva tävlingen utan intresset av att göra kvalificerande resultat berör inte bara européerna utan även resten av världen. Här syns också att de yngre grenarna är stadda i utveckling.

Herrar 2015 mot 2014

1	H	20-Mångkamp
2	H	19-Spjut
3	H	15-Stav
4	H	13-Tresteg
5	H	16-Kula
6	H	03-400m
7	H	07-10 000m
8	H	11-400mH
9	H	18-Slägga
10	H	02-200m
11	H	01-100m
12	H	10-110mH
13	H	05-1 500m
14	H	06-5 000m
15	H	12-Längd
16	H	09-3 000mH
17	H	04-800m
18	H	14-Höjd
19	H	17-Diskus
20	H	08-Marathon

Samma situation på herrsidan. Att mångkampen ligger högst upp är inte förvånande. Den ligger närmast för fäfot året efter OS, 2014. Ashton Eatons världsrekord försämrade förstås inte heller jämfört med 2014. Tresteget var också lite på frammarsch. Att medel/lång hamnar längre ner beror förmodligen på att VM gjorde att man var lite försiktigare med att ställa upp och gå all-out på galatävlingarna 2015 jämfört med 2014.

Sammantaget är det upp till var och en att göra sina egna tolkningar av statistiken. Det står förstås all fritt och fram att leka med statistik och försöka hitta trender och dra egna slutsatser, men skjut inte budbäraren.

"There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics." - Benjamin Disraeli 

Ny ledning för svensk löpning

Stefan Olsson avslutar sitt engagemang som ansvarig för svensk löpning på SFIF. Det var känt sedan tidigare, då hans roll som generalsekreterare inte går att kombinera med detta. Nu har Stefan presenterat den nya ledningen och frågetecknen hopar sig.

Det är förmodligen bra att dela upp ansvaret. Jag säger, förmodligen, för att det beror på vad rollen landslagsledare innefattar. I en bokstavliga tolkning, skriva ner några namn på ett papper och åka iväg på en landskamp och heja lite, behövs det inte. Om landslagsledare också innefattar att löpande följa upp svenska elitlöpare, behövs det ett betydligt större engagemang. Ett engagemang som det var länge sedan det utövades inom svensk löpning. Fler huvuden ökar möjligheten att axla den uppgiften, även om den fortsatt är svår, och i det närmaste omöjlig om ambitionen saknas. Det finns dock ytterligare en obekant parameter i ekvationen och det är det nya nationella prestationscentrumet. Om uppföljningen/utveckling av svensk löpning kommer att drivas därifrån, återstår endast den mer bokstavliga tolkningen av en landslagsledares roll och då behövs knappast en trojka.

Hur det går finns det ingen anledning att analysera förrän de som fått uppgiften har haft en chans att visa sina kort. Undantag finns dock Ulf Friberg har redan innehaft rollen och minnena från den tiden inger inga stora förhoppningar. Många var mycket kritiska till hans sammanblandning av rollen som individuell tränare och ansvarig för löpningen nationellt. Den problematiken är knappast mindre nu. Hur lyckat är det att med vetskapen om detta ge sig in i det träsket igen? Stefans utnämning saknar fingertoppskänsla. Ulfs bristande intresse för andra löpare än hans egna eller de som redan var etablerade bidrog inte till en positiv utveckling.

Ett bra exempel är det svenska deltagandet på Terräng-EM genom åren. Det är bara att gå in och titta på historiken för att se var ribban låg och hur magra trupperna var för att se resultatet av hans regim. Nu har han dock inte längre det ansvaret, eftersom det hamnade på Lorenzo Nesi. Generellt sett, oberoende av vilken faktisk person som har ansvaret vid en given tidpunkt, kan det dock diskuteras varför terränglöpningen hamnade inom maratonsfären. Även om terränglöpning borde vara en given ingrediens i alla löpares kost, är det i huvudsak en ”gren” inom banlöpningen. I den moderna löpningen måste den betraktas på det sättet. Nu riskerar den att hamna mellan stolarna. Här finns mycket att bevisa för den nya organisationen. Målsättningen ska vara att ha representation med lag i all sex kategorierna på Terräng-EM, även då lag ibland inte uppfyller dagens kriterier. Kontinuiteten är viktig och den föder framgång. Hönan eller ägget. Alternativet att passivt sitta och vänta på att situationen med sex ”kvalificerade” lag ska uppstå av sig självt har inte varit framgångsrik. Svensk Friidrotts ekonomi är inte lysande och finansieringen kan förstås vara ett bekymmer, men deltagande i tävlingar måste ligga högst på prioriteringsstacken. Det verkar det inte göra idag. Nya lösningar kan vara på sin plats. Tex. går tävlingen Ibland i områden där det skulle gå att förlägga ett träningsläger. Resan skulle kunna delfinansieras av klubbar/aktiva i kombination med ett träningsläger. Även utan kombinationen skulle aktiva/klubbar kunna vilja vara med och bidra till tävlingskostnaden, om inget annat alternativ finns.

Framtiden får utvisa hur det går för den nya organisationen för svensk löpning inom friidrottsförbundet. Vill de visa handlingskraft borde de snabbt riva upp de OS-kvalgränser som SFIF/SOK har satt upp för löparna. Det är i det närmaste öppet mål. De skärpningar som gjorts gentemot de internationella gränserna för de tuffaste grenarna, löpningen, samtidigt som man låtit de ”softare” normerna för teknikgrenarna i flera fall vara orörda är en skymf mot löpningen och en signaleffekt så tydlig som någon.   

I praktiken saknas dock resurser och ambition för svensk löpning. De som vill spänna bågen och komma vidare får leta stöd från annat håll. I det mediala svarta hål som elitlöpningen befinner sig i är det i det närmaste omöjligt att hitta det stödet på hemmaplan. Uppmärksamheten för den som försöker utmana världen i den mest konkurrenskraftigaste av världens idrotter är inte stor och sponsorer vill synas. Landet lagom uppskattar mer de som kan slå sin finne, norrbagge eller dansk och vinna ”VM” eller ”OS”.

Svensk friidrotts mediaskugga

…eller snarare svensk löpnings mediaskugga. Terräng-EM var ytterligare ett i raden av friidrottsarrangemang som inte får den mediala uppmärksamhet som den idrottsliga nivån förtjänar. SVT klämde till nöds in en sändning under Vinterstudion. En rejäl uppoffring, Eurovisionen är en av tävlingens sponsorer, så det kan inte ha kostat mycket, om ens något. Inga reportrar var på plats heller. Endast herrloppet visades och sändningen startade 10 min in i loppet! Klen tröst för TV-tittaren var att damloppet visades på SVT-play. Tydligen prioriterade man ytterligare en i den långa raden av brädlappstävlingar nerför någon snöklädd alpbrant. DN fick i alla fall ihop en 8-9 rader lång notis. Ja, och så en helsida om någon vinst i en världscupstävling i skidor förstås. Tävlingar som det går 13 på dussinet av, men som saknar allt vad riktig europeisk och global konkurrens heter. Världscup är verkligen att tänja begreppet. Det måste vara svårt för svenskar att inte vinna en eller annan "världscup" med jämna mellanrum.

Jag har ondgjort mig över Vinterstudion förut, men ämnet fortsätter att sätta käppar i hjulen för mer seriös elitidrott. Detta missfoster är så långt från idrottslig public service som SVT kan komma. Vill någon kommersiell kanal sända skräpet, så får de gärna göra det, men public service är det inte. Idrott på riktigt låg nivå hypas av flaggviftningskåta sportjournalister på bekostnad av de riktiga elitidrotterna. Svenska sportjournalister agerar som någon sorts hang-around-prospects till SD. Skidreportage hör snarare hemma på SVT:s kulturredaktion. Om de vill lägga licenspengar på det, kan de göra det, men deras pengar skulle inte räcka långt. Det borde finnas möjlighet att spärra Vinterstudion i TV-boxen.  Det är mer skadligt än videovåld och porr. Jag tittar förstås inte en minut på det och jag skulle gladeligen slänga ut TV:n om den smög in sina kletiga tentakler i något som jag råkade titta på. Tyvärr, blir efterbörden av utkastade TV-apparater både jobbig och dyr.

Det går inte att riktigt förstå varför Sveriges största sport, löpning, får så enormt lite medial uppmärksamhet. Terräng-EM går en gång om året och Terräng-VM vartannat år. Det är självklart att det ligger i SVT:s public service uppdrag att visa det. Public service ska inte handla om tittarsiffror utan om andra värden, spegla samhället både på bredden och djupet, med höga ambitioner på kvalitet och utan vinstintressen. Såpoperor, löjliga lekprogram för barnsliga vuxna, kändispopulism, nationalistisk propaganda etc. kan andra hålla på med. För övrigt hänger naturligtvis tittarsiffrorna ihop med utbud och marknadsföring. ”Som man ropar…” och ropar man tillräckligt högt och länge dresserar man till slut sin publik. Vinterstudion och motsvarande viking-propaganda blir ett opium för folket.

Svensk löpning har verkligen presterat på yppersta nivå senaste par åren, men det har tyvärr passerat långt över medias huvuden. Media fortsätter att vifta med sina flaggor med blicken fast förankrad mot knäna och neråt. Någon större hjälp att lyfta blicken får de inte heller. SFIF har fullt upp med att promota de i sammanhanget mindre konkurrensutsatta teknikgrenarna och låter löpningen ligga för fäfot. Kanske skulle löpningen bryta sig ur friidrottsförbundet och bilda ett fristående förbund. Löpningens utövare utgör trots allt, lågt räknat, 99% av friidrotten. Svenska Löpningsförbundet klingar lite ovant, men man vänjer sig. Hursomhelst, svensk elitlöpning är så illa behandlad av SFIF att något måste göras. Det minsta man kan begära vore att prestationer mellan grenarna bedömdes på samma meriter. Snedfördelningen slår igenom på många fronter, tex. hanteringen av kvalgränser och uppföljnings- och elitbidragsgrupper.

Stark svensk insats i Terräng-(nästan)EM

Idag avgjordes det sk.Terräng-EM. Europas största land fick inte vara med vilket både devalverar tävling avsevärt och påminner om vilken idiotisk populism i dopingfrågan som IAAF, EAA och SFIF ägnar sig åt. Varför ska inte ryska löpare få delta på EM, för att andra idrottare har dopat sig, eller för att tränare/ledare har deltagit i fusket? Dessa löpare är precis lika rena från doping som de som tåade upp på startlinjen, till dess att något annat bevisas. Den kollektiva bestraffning som förbunden ägnar sig åt bryter mot idrottens själ och vedertagna rättsprinciper. Se tidigare inlägg föresten. Bara att beklaga!!!

.

I nästan-EM gjorde i alla fall en hel del starka insatser rakt igenom. Riktigt kul att kunna konstatera! Tråkigt att vi inte hade fler lag bara. Det är svårt att lasta SFIF för det, eftersom en del aktiva som hade kunnat bidra inte prioriterade tävlingen. Så huvudansvaret ligger på de aktiva denna gång. Jag tror dock att lösningen ligger både hos aktiva och SFIF. Jag tror att aktiva och SFIF måste snacka ihop sig kring Terräng-EM i ett mycket tidigt skede, inte när det är dags att ta ut truppen. Poängen är att tävlingen är ett mycket bra delmål för alla löpare från medeldistans till maraton. Svensk medeldistanslöpning har aldrig riktigt fattat det och det är synd. Titta på många andra länder där de båda ytterkanterna medeldistans och maraton faktiskt ofta finns representerade. David och Elmar har förstått hur central terränglöpningen är för dem båda trots de vitt skilda inriktningarna inför tävlingssäsongen. Synd att inte fler förstår det. Den dåliga förståelsen för viktig av tillräcklig aerob kapacitet även för en medeldistansare är den viktigaste orsaken till varför få svenska lovande juniorer klarar av att ta steget upp till seniornivån med lyckat resultat. Det framgår med tydlighet när man tittar på andra länders framstående medeldistansare. De har mycket bättre förmåga på överlånga sträckor och har helt enkelt bättre verktyg att jobba med när det gäller att utvecklas vidare som senior. Det betyder inte att man ska göra avkall på andra färdigheter, alltså och inte antingen eller.

Mest imponerande var trots allt David Nilssons fantastiska insats i herrklassen. Det bådar gott för maratonsatsningen. Det är just den här typen av komplement till maratonträningen som gör att hans målbild kan vidgas. Orsaken till att svensk maratonlöpning länge har varit så bedrövlig är just att löpare med både tillräcklig uthållighet och förmåga att springa fort har saknats. David och tidigare Micke Ekvall visar att det finns anledning att se mer positivt på framtiden för svensk maratonlöpning.

Jag konstaterar också att med Micke Ekvall i laget på samma nivå som förra året, 26:a, hade Sverige haft en placeringssiffra på c:a 90. Det hade räckt till 4:e plats med bara storfräsare som Spanien, Frankrike och England framför oss. Vi hade med andra ord definitivt all anledning att skicka ett lag.

Elmars insats var också riktigt bra. Efter resestrul kom han hem först sent fredag kväll, med 8 tim jetlag i bagaget. 41:a plats var efter omständigheterna mer än väl godkänt. Avståndet fram till riktigt framskjutna placeringar var inte avskräckande och han slog många riktigt bra långdistanslöpare. Positiv erfarenhet att ta med till banlöpningssäsongerna som kommer.

Grattis Andreas! Du är årets bästa svenska friidrottare.

Svensk 10-i-topp om resultaten får avgöra

friidrott.se har publicerat sin årliga bästa lista och precis som tidigare blottar den juryns bristande förståelse för friidrottens spretiga och våldsamt skilda konkurrenssituation mellan de till sin natur helt olika grenarna inom friidrotten.

Resultatet kan bara bli ett, listan fylls av friidrottare från de konkurrensmässigt svagaste grenarna, men som vi traditionellt har utövare inom.

Så här ser friidrott.se:s lista ut:

1.  Angelica Bengtsson
2. Michel Tornéus
3. Abeba Aregawi
4. Khadi Sagnia
5. Daniel Ståhl
6. Andreas Otterling
7.  Erica Jarder
8. Erika Kinsey
9. Jonas Buud
10.  Michaela Meijer

Jag har de senaste åren presenterat en konkurrerande lista som balans till deras uppenbart skeva lista. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att den inte ger en rättvisande bild av svenska friidrottares prestationer inbördes. Lite grundläggande statistiska kunskaper och sunt förnuft räcker gott. Endast en av de på listan utövar överhuvudtaget en gren som tillhör den övre halvan av bland friidrottens 40 grenar (20 för män och 20 för kvinnor) vad gäller konkurrenssituationen i år och genom tiderna. Abeba har sitt bästa resultat i år på 800m och damernas 800 checkar in på plats 5. I övrigt damer-1 500m (Abebas huvudgren), 21:a plats, herrar-längd, 23, D-höjd, 24, D-längd, 29, H-diskus, 30 och slutligen damer-stav, 34. Hur stor är sannolikheten att 8 av 10 av våra ”bästa” friidrottare kommer från grenar med förhållandevis få antal utövare medan endast en kommer från vår friidrotts största grenar, dvs. löpning i olika former, kort, långt eller mittemellan? En retorisk fråga, men jag bjuder ändå på svaret, 0 (noll).

Jag har istället koncentrerat mig på resultaten och endast det bästa resultatet per aktiv. Det finns det förstås uppenbara svagheter med, eftersom det inte visar på någon helhet för säsongen, eller vunna tävlingar etc. Det är dock inte min målsättning att få fram någon fix och färdig lista 10-bästa-lista, endast visa hur det slår jämfört med friidrott.se:s, om man väger in världskonkurrensen i bedömningen. Trots det är jag övertygad om att min lista kommer närmare sanningen än friidrott.se, när det gäller att identifiera årets bästa friidrottare med avseende på idrottslig prestation.

Årets lista (formerna för hur listan tas fram, se fotnot):

1	H-04-800m	1.45,59	Andreas Almgren
2	D-04-800m	1.59,98	Abeba Aregawi
3	D-14-Höjd	1,97	Erika Kinsey
4	H-04-800m	1.46,85	Kalle Berglund
5	D-05-1 500m	4.01,97	Abeba Aregawi
6	D-11-400mH	55,88	Elise Malmberg
7	D-15-Stav	4,70	Angelica Bengtsson
8	H-01-100m	10,22	Sulayman Bah
9	D-04-800m	2.02,13	Lovisa Lindh
10	H-05-1 500m	3.39,68	Staffan Ek

Närmast utanför: Joel Groth (100m), Sofie Skoog (höjd), Johan Rogestedt (800m), Mikael Ekvall (marathon), Klara Bodinson (hinder)

Notera att Michel Tornéus inomhusresultat, 8.30 skulle ha placerat honom som 3:a och Johan Rogestedts 3.40,08 hade legat alldeles utanför.

Listan ser något annorlunda ut! Hur kan det bli så? Egentligen ganska enkelt. Listan väger in konkurrenssituationen och den skiljer sig som bekant avsevärt åt mellan grenarna, som att jämföra världskonkurrensen mellan mini-golf och vanlig golf. Golf är väl golf och friiidrott är väl friidrott, jovisst, men grenarna utövas i så väsentligt olika omfattning, och antalet utövare spetsar konkurrensen. Det är just precis vad världsstatistiken, genom tiderna och år efter år visar.

Det kanske mest uppseendeväckande är att den som stått för det klart främsta svenska resultatet 2015, Andreas Almgren, inte ens platsar på listan! Andreas toppresultat var inte heller någon enstaka lyckträff, snarare hade han 5 resultat bättre än trean på listan! Det är direkt pinsamt! Hur ända in i h-v-te kan man förbise Andreas? Det är rent ut sagt skamligt. Det är en skymf mot Andreas och alla som kommit före honom och nått en nivå i närheten av den Andreas visade under året. Andreas har fem resultat från väldigt nära till hyggligt nära det svenska rekordet. Ett rekord som tillhör de bättre svenska rekorden jämfört med världsstatistiken genom tiderna, nr.14 av de 40 grenarna. Ingen annan har visat upp den resultatnivån. Visst, svenskt rekord i damstav, men trots rekordförbättringen handlar det om en betydligt lägre nivå, nr.31 bland rekorden. Abebas 800-tid var också nära hennes egna svenska rekord, ett bättre rekord, men endast vid ett tillfälle.

Oroväckande är också att det är folk i ledande ställning inom svensk friidrott som ligger bakom skräpet. Det visar nämligen vilken syn som de har på svensk friidrott. De gör svensk friidrott en björntjänst! Det är tydligen skillnad på folk och folk. Den idrottsliga prestationen måste väl vara det avgörande?! Signaleffekten är tydlig, välj de svagare grenarna om du vill ha uppmärksamhet och vederbörlig respekt. Folk i ledande ställning inom svensk friidrott borde inte vara inblandade i den här typen av högst personliga bedömningar av aktiva, vars karriärer man är satta att ha avgörande påverkan över. De borde hålla sig till generella principer och regelverk av mer objektiv karaktär.

Tyvärr, inställningen skiner igenom i alltför många sammanhang, förtroendet krackelerar. Som av en händelse så tillhör, med något undantag, också just de grenar som finns representerade på listan de grenar, för vilka man inte har ändrat OS-kvalgränsen jämfört med IAAF/IOK:s internationella gränser! Enda undantaget är damernas stav, men den gränsen är i sammanhanget väldigt ”svag”, bara för huvuddelen av kasten och mångkamperna har IAAF valt ”svagare” kvalgränser. Även för maraton har IAAF/IOK svaga kvalgränser, men här har man traditionellt inte brytt sig, några maratonlöpare mer eller mindre spelar inte så stor roll.

Att man har hållit på sedan 1973 gör inte saken bättre. Lämna sargen, friidrotten är en idrott som lämnar rätt lite utrymme för subjektiva bedömningar och personligt tyckande. Till och med i de mindre grenarna finns tillräckligt med statistik, historiskt och i nutid, för att reducera tyckandet till ett minimum. Listan andas knappast nytänkande. Att svenska friidrottare, 2015, ska bedömas av en gubbmaffia, råkar nästan bara vara gubbar, med en syn på friidrotten fast förankrad i 60-,70- och 80-talens mylla är beklagligt. Lösningen ligger i öppen dager bland alla friidrottsvärldens resultat. Det krävs bara lite analytisk förmåga och en vilja till förändring. Klarar man inte av det borde man ägna tiden åt annat, kanske återgå till 10-bästalistor inom grenarna, då faller man i alla fall inte på sin oförmåga att förstå den varierande konkurrenssituationen mellan grenarna. Gör om, gör rätt, eller lägg ner skräpet!    

Fotnot:

Jämförelserna bygger på världsstatistiken för 2015 (året är inte slut, men återstående rörelser i statistiken påverkar endast på marginalen) och statistiken genom tiderna. Jag har tittat på resultat 1, 10, 100 och 150. Avstånden mellan dessa nivåer på olika sätt visar resultatdensiteten för grenarna. Snittavstånden mellan resultaten för de tre tuffaste grenarna har sedan applicerats på samtliga grenar för att harmonisera konkurrensen inom grenarna. Mot världsårsbästa respektive världsrekorden läggs sedan resultat 10, 100 och 150 ut på samma ”avstånd” i alla grenar. De svenska resultaten har sedan jämförts mot dessa nivåer och det totala avståndet utgör det nyckeltal som listan sorterats efter.  

NCAA, Cross-Country-Nationals

Tredje XC-Nationals på tre år, inte dåligt. Förmodligen den enda svensken som varit på plats. Fantastiska tävlingar, för omväxlings skull i Louisville, Kentucky. Frågan är om motsvarande tävlingar finns någonstans, i alla fall inte i terränglöpning. VM brukar avgöras på någon avlägsen plats, med enbart trupperna på plats och några enstaka ledare. Vid NCAAS’s är det mycket fans på plats, tillsammans med de 62 lagen och individuella löpare blir det bra tryck. Banan inbjuder till att åskådarna blir mobila och stora myrsvärmar driver fram och tillbaka mellan olika passande platser utefter banan. Startgärdet är något hundratal meter brett och längden är väl tilltagen för att startrusningen skall hinna bedarra något innan banan blir smalare. 254 löpare på startlinjen gör att utrymmet behövs, speciellt som alla är duktiga löpare, med några få undantag skulle samtliga löpare konkurrera om topplatser på SM.

Lagmomentet spelar verkligen en huvudroll här såväl som i amerikansk idrott i allmänhet. Det blir verkligen en extra krydda, eftersom varje placering har betydelse, till skillnad från i SM:s lagmoment där placeringen inte har någon som helst betydelse, utan endast tiden. Placeringar är dessutom fullt möjligt att plocka i mängder, en sekund kan betyda 3-4 placeringar och att ett lag plockar 100 poäng under sista km är inte ovanligt, eftersom det endast rör sig om 5-6 s per löpare. Banan på Nationals är mer vanlig park än de mer perfekta golfbaneunderlag som ofta gäller. Banan har endast lite kupering, men innehåller en del knixar, dock är den hela tiden löpvänlig. Jag sprang en snabbdistans på banan dagen innan och det funkade bra. Det är förstås lite värre när man har löpare runt omkring sig i alla riktningar. De hör dock till. Det går att passera och springa upp sig. Det är lätt att hänga med i lite för högt tempo i början och det är ofta de som vågar vara lite kalla och avancera successivt som lyckas bäst. Första rätt lätta km i år klockade jag på 2.36. Flera lyckosökare långt fram i början och många dalar genom fältet. Endast de allra bästa klarar av att öppna för fort utan att haverera. 

Arrangemanget upplevs som mycket proffsigt. Skillnaden mot ett SM-arrangemang är slående. Trots att arrangemanget är stort och säkert administrativt tungt, känns det väldigt publikorienterat. Avspärrningar där det behöver spärras av med staket eller riktig lina, inte dessa meningslösa ATA-plastband som går sönder eller hänger på trekvart. Där det inte behöver spärras av, spärras det inte av, kantlinjer i backen duger. Det är lätt för publiken att följa från flera platser per varv. En sådan självklar grej som resultatredovisning fungerar utmärkt. Chipläsning på några platser och redovisning av ställning individuellt och i lagtävlingen på storbildsskärmen vid målet och på nätet. Det låter självklart, men det har hittills aldrig gjorts på SM. Arrangören tillhandahåller tält för alla lagen, vilket förstås är mycket smartare än att de enskilda lagen ska ombesörja det, vilket i praktiken är omöjligt när lagen flyger in. Det anordnas en bankett kvällen innan, även om inte alla lagen deltar, så är det trevligt. Jag kan inte minnas att vi haft någon SM-bankett på länge, speciellt inte för Terräng-SM. Alla deltagare får varje år en jacka eller dylikt, vilket faktiskt tjänar som reklam för tävlingen för kommande år. 

Under överskådlig tid alternerar arrangörsorterna mellan några få platser, två närmare bestämt. Det finns många fördelar med att låta dem som kan arrangera istf att orutinerade arrangörer ska uppfinna hjulen igen. De gör i många fall på samma sätt i andra idrotter. För utomhusfriidrotten har man redan utsett Eugene som arrangör varje år till 2021. I Sverige skulle det förmodligen vara att föredra för terränglöpningen. Möjligheterna att utveckla et arrangemang från dagens nivå till något riktigt bra skulle öka avsevärt. Idag verkar ambitionen snarast ligga vi att klara arrangemanget med näsan över vattenytan. Så ser det ut för de flesta av våra arrangemang. Arrangörerna gör sitt bästa efter förutsättningarna, men det räcker inte. Vill vi ha ett arrangemang som är ”insanely great”, så måste vi ge rätt förutsättningar och möjligheter att utveckla våra arrangemang. Jag har pratat om det tidigare, men gör det gärna igen, eftersom våra arrangemang, kanske speciellt SM, är viktiga om vi vill få upp intresset för idrotten. Om vi vill få medial bevakning tror jag att ett riktigt proffsigt arrangemang skulle bidra positivt. Bristfällig resultatredovisning under och efter loppet, trista banor, dålig speakerutrustning, spartanska start- och målområden, avsaknad av pressinformation, ingen försäljning, dåliga publikytor etc. ger inte den inramning som krävs för ett arrangemang i världsklass. En möjlig lösning är att under säg fem år låsa arrangemanget till samma plats och succesivt utveckla det till nödvändig nivå. Investeringar i utrustning, rutiner, processor och individer kan återanvändas och förädlas över tiden. Banan ska vara tipp-topp förstås och området som helhet måste möjliggöra ett bra arrangemang. Idag är det ingen klubb som tjänar några stora pengar på ett Terräng-SM, så det borde vara relativt okontroversiellt att förlägga det på samma plats under några år. En attraktivare tid på året, skulle också underlätta. Vi har nu kört tre år på hösten med rätt trista väderförhållanden. Oberoende av om vi kör på våren eller hösten går det att hitta en bättre placering i kalendern. Årets tävlingar hade det sämsta deltagarantalet under de senaste sex åren, som jag tittat på, 120 löpare färre än 2010 i Borås. Det långa med det korta, vi behöver ställa större krav på oss själva om vi vill vända trenden. Ett proffsigt SM-arrangemang med 1 000 deltagare är inget ouppnåeligt mål för Sveriges största idrott.

Resultat, NCAA-XC, Louisville - 2015-11-21
NCAA.s video från herrarnas lopp, hela lopet
NCAA.s video från damernas lopp, hela lopet

Målområdet dagen innan tävling.

New Mexicos överlägsna damlag innan start.

Det är tjockt med löpare även en god bit in i loppet.