Oönskereprisen

Att SOK har så begränsade kunskaper om idrott, var inte helt överraskande med deras ”track record”. Något mer förvånande att de saknar respekt för självklara rättsprinciper. Att nu SFIF backar upp etiskt rent brottsliga IAAF-beslut är beklagligt. De kanske tom. röstade för dem, något oklart i friidrott.se:s framställning! Populistisk mumbo-jumbo som slår undan fötterna för den majoritet av ryska friidrottare som är fullständigt oskyldiga. Företrädare för svensk friidrott som visar så liten förståelse för idrott i allmänhet och individuell idrott i synnerhet, i kombination med total brist på allmänt rättsmedvetande kan inte representera svensk friidrott! Avbön, eller avgå!

Länk till SOK-blogginlägget.

NCAA Regionals - Mountain-regionen, 13 nov-2015

I fredags avgjordes regionsmästerskapen inom terränglöpningen för de amerikanska universiteten. Regionals avgjordes på nio platser. Elmar tävlade med New Mexico i Mountain-regionen. En region som traditionellt är tuff, så också i år. Extra tufft löpmässigt pga. att tävlingarna ofta avgörs på hög höjd, i år i Albuquerque, New Mexico. Banan gick på en av universitetets två golfbanor. Mycket löpvänlig, viss kupering, men den stora utmaningen är den höga höjden c:a 1 600 m. Förutsättningarna är att de två bästa skolorna automatiskt går vidare. Vidare kan ytterligare skolor få wild-cards enligt ett rätt komplicerat system. Utöver löpare tillhörande kvalificerade lag, 7 per lag, får ytterligare 4 individuella löpare per region en biljett till Nationals.

Elmar låg med i den bakre delen av tätklungan i drygt halva loppet. Tappade lite grann mellan 6 och 9 km, men avslutade väldigt starkt och blev 24:a. Det är hans bästa placering på Regionals på 4 starter.        Länge såg det ut som att han knep den sista individuella platsen till Nationals, eftersom hela sex skolor skulle kvalificera sig som lag. De två säkra platserna gick till fjolårsmästarna och favoriterna Colorado samt U-of-Texas, El Paso, UTEP, med ett lag bestående av idel kenyaner, bl.a. ettan och tvåan individuellt. Trean BYU gick vidare tack vare tillräckligt med poäng från säsongens tävlingar. Fyran Southern Utah går vidare tack vare att man slog lag med poäng, dvs. femman och sexan Air Force och Colorado State. Enligt säkra källor skulle även dessa två skolor gå vidare och Elmar bli 4:e bästa löpare utanför kvalificerade lag. Ytterligare ett villkor är att man måste vara topp-25, något som Elmar först ordnade på upploppet. Tie-break-reglerna mellan skolorna som får wild-cards är dock komplexa och när allt var utrett och klart visade det sig att Air Force och Colorado State tyvärr inte gick vidare och deras bästa löpare räknades som individuella löpare och Elmar missade topp-4. Det var lite synd eftersom banan och förhållandena i Louisville hade passat medeldistansare som Elmar bättre.

NewMexicos damlag gick enkelt vidare utan att mönstra bästa laget och utan att gå för fullt. De sprang någon form av lagtempo, där topp-5 alla gick i mål tillsammans. De är storfavoriter vid nästa helgs NCAA-nationals i Louisville. 

Tre av New Mexicos topplöpare, Rhona Auckland, Courtney Frerichs och Calli Thackery

Resultat, Mountain-regionen (övriga regioners resultat också)

SOK-chefen borde avgå

Krönikörer och företrädare för idrotten tävlar om att vara den som fördömer den ”ryska dopingskandalen” mest och bäst. De kan de få göra, om de nu tror att andra har så rent mjöl i påsen, inget konstigt med det. Dock, visar de när det kommer till konsekvenser att de saknar all nödvändig kunskap om idrott, speciellt friidrott, och de mest grundläggande rättsprinciperna, när de kräver avstängning av Ryssland. Idrott i allmänhet och individuell idrott i allmänhet fungerar inte så. Friidrott är världens största sport och på periferin av periferin finns det aktiva som ingår någon form av gruppering i ett nationellt förbunds uppföljningsgrupper eller annan centralt styrd verksamhet. Och även inom en sådan verksamhet är verksamheten väldigt heterogen. Det finns olika grengrupper och i många fall inom samma grengrupp flera tränare, managers och andra personer. Att någon eller en gruppering av aktiva bevisligen har dopat sig säger ingenting om vad andra aktiva har pysslat med. Kollektiv bestraffning är uteslutet i ett rättssamhälle och inom idrotten. Dessutom finns det som sagt den helt övervägande majoriteten av alla friidrottare, 99,999..många nior, helt utanför denna ”statsunderstödda” verksamhet. Varför ska de förvägras möjligheten att delta på internationella mästerskap? Man kan inte stänga av ett land! Man kan och ska stänga av aktiva som dopar sig. Tränare och andra personer som bevisligen har medverkat till dopingen ska också stängas av, hur nu det går till. Att överhuvudtaget föreslå det visar som sagt på att man inte har tillräckliga kunskaper om idrott och rättsprinciper och man borde således leta sig något annat jobb, Vi kan tex. inte ha en ordförande för SOK som sprider sådan vilseledande propaganda. Stefan Lindeberg borde avgå omedelbart. Att han sedan också företräder en organisation som inte har minsta förståelse för hur konkurrenssituationen ser ut inom och mellan idrotter, vilket bevisas av de principer för OS-kvalificering som de hittar på är en helt annan historia som jag kan uppmärksamma en annan gång.

Om jag som aktiv skulle ha förvägrats deltagande i internationell friidrott för att Friidrottsförbundet var inblandad i någonting liknande det som nu är aktuellt, skulle jag ställt till ett jävla liv. Jag hoppas att ryska odopade aktiva och alla andra med ens ett uns av moral och etik ifrågasätter en avstängning av rena ryska idrottare. En generell bojkott vore enda rimliga svaret, annars kan det vara du som imorgon stängs av alldeles oberoende av hur mycket normal svensk husmanskost du äter. Jag förutsätter att ledande personer inom idrotten tar sitt förnuft till fånga och går från populism till rättsmedvetenhet och bättrar på sin idrottsliga allmänbildning. 

Avlägsen släkting med ”stänga-av-ett-land-problematiken” är också den snurriga principen om att endast tre aktiva från samma land får delta i internationella mästerskap, vilket jag har skrivit om tidigare. Det har visserligen inget med doping att göra, men resultaten påminner om varandra, dvs. aktiva som borde vara med förvägras deltagande.

NCAA- XC – Regionals

Inom en tidsrymd av 8 dagar, ska hela den amerikanska terränglöpningssäsongen på universitetsnivå nå sin klimax. Regionals nu på fredag, 13 november, och Nationals i Louisville lördagen därpå, 21 november. Regionals avgörs i nio regioner och de två bästa skolorna, på herr- och damsidan, från varje region kan packa väskorna till Kentucky. Ytterligare 13 skolor får wild-cards, så att totalt 31 skolor tävlar med lag på Nationals. De 13 wild-card-skolorna utses via ett komplicerat regelverk vars uppfinnare står på väntelistan för någon form av nobelpris. Resultatet på en enskild regionals räcker inte för att få ett wild-card, utan resultaten i andra påverkar också. Skolor får poäng om de tidigare under säsongen slagit lag som på regionals kvalificerar sig till Nationals. De poäng som man tror sig ha innan regionals är inte säkra eftersom de är beroende av att det går som ”tänkt” på regionals. De 13 lag med flest poäng när alla Regionals har avgjorts får wildcards, men skolor som inte har tillräckligt med poäng, kan slå ut andra skolor som har tillräckligt med poäng, genom att helt enkelt slå dem vid Regionals. Ungefär så fungerar det. Flotrack har en direktsänd streamad ”show” som reder ut wildcards-racet.

Elmar tävlar med New Mexico, UNM, i Mountain-regionen, på hemmaplan i Albuquerque. Mountain var fjolårets starkaste region, där hela 7 skolor gick vidare, alltså 5 av de 13 wildcarden gick till Mountain. Riktigt så många blir det nog inte i år, men troligen ett par tre stycken. UNM var allra sista skola in, 7:e plats, förra året. I år måste de öveträffa sig själva för att gå vidare. Ovanpå laglöparna får 4 individuella löpare från varje region också springa Nationals. Riktigt tuffa villkor i de bästa regionerna. Flera skolor som inte har fem tillräckligt bra löpare, har enskilda starka löpare nog så bra som de bästa laglöparna.

Flotrack har samlat sin information kring de olika regionerna här.

Information om Mountain-regionen finns här.

NCAA:s information, här.
The U.S. Track & Field and Cross Country Coaches Association (USTFCCCA) - med en "resultatvägg"

Tätklungan vid fjolårets Mountain Regionals.

Tankar om terränglöpning

Igår avgjordes terräng-NM i Göteborg. –Jasså, gjorde det, det hade jag ingen aning om, tror jag att gemene man skulle svara. –Terränglöpning, det är när leriga löpare med en doft av liniment springer runt i skogen uppför aborrbackar och så på lidingöar, skulle de kanske också konstatera. Det är ungefär den bild som vi lyckats måla upp, om vi nu överhuvudtaget har målat alls. Löpning är Sveriges och världens största sport ändå lyckas vi inte överhuvudtaget få någon som helst sändningstid i visuell rörlig media eller någon spaltcentimeter i Sveriges största morgontidning när NM arrangeras i Sverige. Jag kan förstås ha missat någon medial uppmärksamhet. Så lär det nog förbli, om inte Svensk Friidrott gör mer för att marknadsföra vår sport. Media är fullt nöjda med att endast bevaka våra stora bollsporter, i alla fall på herrsidan, och små regionala idrotter som skidåkning, orientering och dylikt, där vi bara genom att delta utgör en väsentlig del av världseliten och kan kamma hem medaljer och få vifta med svenska flaggor, som svenska journalister är så beroende av. Vad kan man göra åt det? Ja, antingen kan man nöja sig med det och den uppmärksamhet som ankdammen friidrott.se kan skapa, eller så kan man försöka påverka situationen.

Jag har sagt det tidigare, men det är oklart för mig om någon lyssnar. Vi måste sätta material i händerna på media. Det sägs att människor är av naturen lata, så också journalister. De vill ha saker att skriva om. Hur hittar man saker att skriva om? Ja, man kan förstås vara ute på tävlingar och arrangemang. Det tar tid och kostar för arbetsgivaren. Media och i synnerhet tidningar har som bekant inte världens mest strålande ekonomi. Nedskärningar på sportredaktionerna är mer regel än undantag i dagsläget. Det går också att googla runt och hitta storys, men nyhetsvärdet av att upprepa andras artiklar har inget stort nyhetsvärde. Dessutom anställs i huvudsak fotbollsintresserade journalister på Sveriges sportredaktioner, och om så inte är fallet får de snart lära sig vilken idrott som är ”viktig” att bevaka. Informationssökandet blir därför rätt enahanda och resultatet därefter. Vi måste därför bistå med information, bra information. Media vill ha bred och djup information för att få en bra sportsektion, men de har inte resurserna. Även om allmänheten har ett stort intresse av tex. fotboll, så finns det ett grundmurat stort intresse även för friidrott, det visar undersökningar av detta gång på gång. Dessutom finns det en moment-22-liknande situation i det att det är svårt att läsa och intressera sig för något som inte finns tillgängligt. Och upplever skribenterna inget intresse, så skriver man inte, hellre hålla sig till säkra kort, läs fotboll.

Vad kan man göra? Friidrott är idag en året-runt-sport. Okej, mest fokus på sommaren, likafullt. Många gör ett gott hantverk med friidrott.se, men parallellt med det borde vi förse media med direktadresserad information. Vi behöver komma ut med flera pressreleaser i veckan året runt. Under sommaren dagligen. Det finns alltid något att informera om. Journalisterna ska alltid ha material om friidrott att skriva om. Det finns saker att skriva om som är på en högre idrottslig nivå och lika stort intresse som det som idag fyller sportsidorna. Problemet är dock att det måste finnas berättelser och intressanta berättelser skapas inte momentant. De byggs på historier under längre tid. Läsare vill känna igen sig, speciellt sportintresserade läsare vill framstå lite som experter. De bygger på sin idrottsliga allmänbildning, styrda av den information de får. Svensk Friidrott behöver synas kontinuerligt i media. Det skapar det underlag som krävs för bra berättelser i media. Det är ett långsiktigt projekt, flerårigt. När tex. Micke Ekvall gör 2.12 i Frankfurt, så är inte det, även om invigda  förstår att det är en stark prestation, idrottsligt något uppseendeväckande, det var över 250 löpare i världen som gjorde det förra året. Det blev inte heller speciellt uppmärksammat i media. Det är svårt för media att bygga en berättelse på någon som inte läsarna har en relation till. Micke har presterat bra tidigare, och om det hade uppmärksammats hade det funnits en bra berättelse. På jobbet har vi inbundna äldre årgångar av All-sport och Rekodrmagasinet och slående är att det skrevs intresseväckande berättelser i dem på ett sätt som är sällsynt idag. Visst den tiden är passé och media har förändrats. Det finns dock ett korn av klokskap att lära från den tiden. Vi behöver färglägga vår idrott och våra aktiva. Läsarna behöver ha en relation till vår idrott och våra aktiva för att vi ska få den uppmärksamhet som vi faktiskt förtjänar.

Faktum är att vi nu än mer sällan ens får utrymme i resultatbörserna. Det är inte så konstigt. Sådana skapas idag i stort sett helt automatiskt och maskinellt. Man hämtar information från externa tjänster, där friidrott inte finns i någon nämnvärd omfattning. Återigen, vi måste därför tillhandahålla information i format som kan behandlas automatiskt av media. Ingen sitter idag och ”sätter” resultatbörser som förr i tiden. Människor är lata och resurserna är för små för det. Det har gått så långt så att många referat tex. från fotbollsmatcher skrivs helt maskinellt utan att någon hand vidrör dem. Robosport ligger lång fram här. Baserat på matchstatistik skrivs fullständiga små referat från matcher. Varje dag produceras tusentals sådana artiklar för svensk media. Det är bara intervjuerna som man inte klarar av. Men med tanke på hur intetsägande som sådana brukar vara, så är väl det bara en tidsfråga…

När det gäller information och statistik ligger vi för övrigt hopplöst efter inom svensk friidrott. Vi har inte en resultatrapportering som omedelbart uppdaterar vår statistik, utan den ska bearbetas och ledtiderna är inte acceptabla för en idrott där resultat är ”allt”. Statistik ska vara uppdaterad så snart resultatlistorna når SFIF. Allt annat hör 1900-talet till. Jag ska kunna ”klicka” på Micke Ekvall och få upp alla hans personbästan och resultat sedan han gick i blöjor.

Vi måste också höja kvalitén på våra arrangemang. Jag har skrivit om det i något tidigare inlägg. Det har också diskuterats tex. efter Terräng-SM, där bl.a. Andreas Åhwall hade några rät självklara synpunkter. Jag var på Terräng-SM och det finns förbättringspotential. Jag kritiserar inte arrangörerna, de gör sitt bästa efter de förhållanden och förutsättningar som de får. Det måste betyda något att ett arrangemang går under beteckningen SM. Vi behöver snäppa upp kraven och ge arrangören tillräckliga förutsättningar att motsvara kraven. Vilka krav är rimliga? Vi behöver ha en bana av internationellt snitt. Det innebär att den är publikvänlig, vilket det ofta är si och så med, även om ambitionen ofta finns. En mobil åskådare ska kunna se varenda meter och ett eventuell, host.., mediabolag ska kunna sända från tävlingen utan att hela SVT:s OS-produktion behöver vara på plats. Banan ska ha ett hårt och fast gräsunderlag varje meter. Grusvägar och elljusspår göra sig icke besvär. ”Mördarbackar” hör inte heller hemma i modern terränglöpning. Viss böljande terräng visst, men i grunden platt och snabbt, eftersom det är den färdigheten som krävs av dagens terränglöpare. Hur åstadkommer vi det? Det är möjligt att vi faktiskt under några år får låsa Terräng-SM till samma plats. Så gör man i USA och det fungerar väl. Det är inte möjligt för en arrangör att motsvara högre ställda krav för en enskild tävling. Idealiskt skulle vi ha en fast bana, en ”nationalarena” för svensk terränglöpning. Det är inte så utopiskt som det kan låta vid en första hörselförnimmelse. En fast 2 km-slinga skulle kunna användas av motionärer och tävlingslöpare året runt, bortsett från när snön ligger djup. I Stockholm skulle en sådan tex. ligga runt Gärdet eller vid Stora Skuggan. Det handlar inte om någon stor investering, men jag är övertygad om att den skulle utnyttjas mycket av löparna och tjäna folkhälsan väl. Underhållet handlar egentligen bara om gräsklippning, något som görs av allmänna ytor redan idag. Banan skulle ha fasta markeringar typ varje hundra meter och tydligare varje 500 meter. Om inte det är möjligt att skapa en fast bana, får vi hyra in oss på någon golfanläggning, det finns ett gäng att välja på. Så gör man i USA och det fungerar, trots betydligt större startfält. Naturligtvis springer man inte över greener eller andra känsliga områden. Slitaget behöver inte vara ett problem. Tidtagningen är en ”no-brainer”, den måste naturligtvis upp på par. Mellantider varje km, dvs. vid två platser, kilometerpasseringen och vid mål, är en självklarhet. Att den också presenteras under tävlingen individuellt och lag, både på plats och på nätet behöver jag inte ens säga.

Hela arrangemanget runt omkring kan också fräschas upp. Om vi vill att media ska komma så behöver vi ha en attraktiv produkt. Möjligheterna att åstadkomma en ansiktslyftning ökar också om vi under några år låser tävlingen till samma plats och kan dra nytta av den förädling vi åstadkommer vid mer än ett tillfälle. Tävlingen idag kan i sig inte inbringa några stora vinster, så inga potentiella arrangörer berövas förlora några intäkter. För övrigt brukar det inte stå arrangörer på kö för alla våra SM-arrangemang. Efter några år kan man utvärdera upplägget och gå tillbaka till den gamla ordningen, eller behålla nyordningen, men flytta till annan plats. Om vi skulle ha en bra fast plats, en ”nationalarena”, skulle den också kunna användas för andra tävlingar tex. NM. EM blir svårt med det decemberdatum som nu är aktuellt, men någon annan internationell terrängtävling med EAA- eller IAAF-status är förstås möjlig vid ett vädermässigt mer gynnsamt tillfälle. Jag drar ett sträck där, det finns mer att säga, men att våra SM-arrangemang behöver lyftas i allmänhet är otvetydigt och Terräng-SM kanske i synnerhet. Det är nog bara fantasin som sätter gränser för vad som skulle kunna åstadkommas. Ja, ekonomin kanske också, men det jag är ute efter tror jag inte handlar om några stora kostnader. De ökade kostnader som det trots allt kan handla om tror jag är mycket väl investerade. Att bryta igenom mediabruset är otroligt viktigt på sikt för rekrytering och faktiskt också ekonomiskt. Hur hittar man sponsorer för tävlingar och arrangemang som ingen känner till eller bryr sig om? Det går kanske också att slå mynt av det mycket stora intresse som finns för motionslöpningen. Det går att tillsammans med Terräng-SM ha en öppen klass för motionärer. Vi kan ha ett löpningsseminarium öppet för allmänheten under helgen. Gräddan av Sveriges löpare och tränare är faktiskt på plats. 

Stark insats av Elmar på conference

Elmar kämpade till sig en 6:e plats på den mycket utslagsgivande och tuffa banan på 1 300m höjd i spelstaden Reno, Nevada i fredagens Mountain West Conference. Elmars näst bästa placering på conference, endast 4:e platsen från freshman-säsongen är bättre. Senaste två åren har han varit 13:e och 15:e. Känslan är dock att Mountain West nu är starkare än på många år, så 6:e-platsen var en klart godkänd insats. Tiden kan man bortse från då banans profil måste vara en av de tuffaste bland universitetens banor. Jämförelsevis kan konstateras att samtliga löpare sprang 2-3 min långsammare än i Wisconsin 2 veckor tidigare, på både herr- och damsidan. Exempelvis vann USA-ettan, jättetalangen från Alaska Allie Ostrander nu damernas lopp, 6 km, på 21.50 nu mot 19.19 i Madison. En skillnad på 2.30. Herrsegraren Jerrell Mock var 2.40 långsammare än på Pre-Nat i Louisville och 2.16 långsammare än i Notre Dame. Elmar tappade 2.21 mot Wisconsin, i paritet med vinnarna och bättre än en del löpare som han slog nu, men förlorade mot i Wisconsin och/eller Notre Dame.

Loppet gick på högre höjd, vilket är en bra genomkörare inför Regionals i Albuquerque om två veckor. Även om många av löparna är vana att träna på hög höjd, så tävlar de sällan på hög höjd. New Mexicos löpare, som har en stor skara britter på både herr- och damsidan, sprang mycket svagt på herrsidan i övrigt. Tendensen var densamma vid förra årets Regionals i Albuquerque, möjligen är det den höga höjden som ställt till det för britterna. Elmar gör sin fjärde säsong och har tävlat en del, speciellt inomhus på hög höjd. UNM har vunnit lagtävlingen för herrar på conference sex år i rad, men fick i år nöja sig med en femteplats. Det blir tufft att kvala in med laget till Nationals om två veckor. Ingenting är omöjligt, men de måste springa betydligt bättre om de ska lyckas. Förra året kom de med som sista lag, och då var laget starkare. Elmar har dock möjlighet att om han springer som på conference och kanske är ytterligare ett snäpp uppåt formmässigt att kvala in som individuell deltagare till Nationals. Då gäller det att vara topp-5 av de löpare, som inte ingår i något av de lag som kvalar från regionen, Mountain. Det finns många bra lag i regionen, förra året kom 7 av de 31 lagen på Nationals från Mountain-regionen. Det finns nio regioner och bara de två bästa lagen är garanterade en plats i Nationals. 13 wild-cards delas ut och fem av dem kom från Mountain. Det betyder också att topp-5 löparna kan hamna lite längre ner i resulatatlistan och ändå ha en chans att kvala. Sista individuella deltagare var runt 25:e plats i fjolårets Mountain-Regionals.

Regionals avgörs 13 november i Albuquerque.

MountainWest Conference Cross-Country, resultat och stream från loppet, herrarnas lopp startar 15 min in i streamen. 

Mästerskapsuttagningar

ALJ hade en långplädering mot kvalificeringsreglerna inför VM på friidrott.se. Den senaste i en serie med artiklar under åren. Omfattande argumentation men något seriöst alternativ till dagens system saknas. Det luktar lokalpatriotism lång väg. Alla system kommer att ha ”kantbollar”. Vem det drabbar och hur bakgrunden ser ut varierarar. Förmodligen skulle man hitta många Lex Otterling om man skärskådade alla grenarna och aktiva från andra länder också, hör och häpna. Hursomhelst, det nya systemet är i alla fall bättre än tidigare. Det är långt ifrån perfekt, men bättre. Att SFIF hindrade aktiva som fick en inbjudan att delta är problematiskt. Jag ser inget godtagbart motiv till detta.

Hur skulle ett optimalt system se ut?

För mig är det enkelt, som världsmedborgare med väldigt svag nationalistisk ådra är det självklart. Till att börja med måste begränsningen av antalet aktiva per land tas bort. 1900-talet och kalla kriget är 15+ år bort. Nationalismen som ideologi falnar. Det är bara SD och deras hang-arounds SM (Sverigemoderaterna) som klamrar sig fast. Det finns ingen anledning till att en ”sämre” aktiv ska ha företräde framför en bättre på grundval av att han har ett annat medborgarskap. Ingen anledning. (punkt) Självklart ska de bästa utifrån idrottsliga resultat delta. Hur många deltagare i respektive gren kan förstås diskuteras. Idrottslig kvalité borde ha någon form av påverkan. Intressant att ALJ tar upp grenars ”densitetsprofil”, eftersom jag har drivit den tesen länge. Högre densitet, konkurrens­kraftigare gren och rimligen fler deltagare på mästerskapen. Synd att insikten om densitetsprofilen inte haft någon påverkan tex. vid omröstningen kring årets friidrottare, eller vid uttagningar till olika uppföljningsgrupper. Intressant att förståelse finns, men att man väljer att bortse från den?! Friidrott är en heterogen idrott och grenarnas konkurrenssituation är väldigt olika. Nej, man kan inte jämföra 1 500m och 3 000m hinder idrottsligt, dock haltar den jämförelsen mindre än med huvuddelen av teknikgrenarna. Det nämns förstås inte. ”…som vanligt missgynnade alla teknikgrenar.” Halledudanedej, stackars dem. I vilken bemärkelse missgynnas de? Missgynnas de av att idrottsligt svagare prestationer i teknikgrenarna ändå räcker för att vara med på mästerskap? Knappast. Om man tittar på 2014-års resultatspridning (”densitetsprofil”), jmf. nutid och dåtid (all-time), så är teknikgrenarna ofelbart betydligt svagare än sprint- och löpgrenarna. Om man skulle lägga löpgrenarnas kvalificeringsgränser på samma nivå som för teknikgrenarna, så skulle det bli stora startfält, 100++ deltagare. Var kommer den självpåhittade kvalificeringsnormen ”finalpotential” eller ”chans att konkurrera om poängplats”? Visst teknikgrenarna är mer ”chansartade”, träffar och övertramp kan i högre grad röra till resultatlistan i förhållande till faktisk kapacitet. Må så vara, men det kan inte vara en grund för kvalificeringsregler till mästerskap. Det är lite lustigt att slå ett slag just för längdhopp. Om man utnyttjar grenarnas ”densitetsprofil” ifht 2015-års och all-time-statistik och harmoniserar grenarnas densitet, så kan man konstatera att kraven för längd är jämfört med alla löpgrenar är väldigt soft. Mer om detta i en kommande reflektion kring SFIF och SOK:s slakt av friidrotten inför Rio-OS.

Kort om långt, de resultatmässigt X bästa i varje gren oberoende av vilket land man representerar bjuds in till mästerskapen. Återstår att bestämma X gren för gren och att bestämma kvalificeringsperioder och eventuella tekniska krav kring tävlingar där kvalificerande resultat kan uppnås. Kortsiktigt skulle det bli en hög representation av vissa länder i en del grenar, men jag är övertygad om att det på sikt skulle verka utjämnande. Idrottare har en tendens att anpassa sig till konkurrensen. Det syns tex. när någon i en grupp av någorlunda jämbördiga aktiva bryter ny mark i form av rekord eller väsentlig standardförbättring, ofta leder till att övriga också förflyttar sig uppåt. Att låsa sig vid något givet resultat istf en position ifht dem som man tävlar mot kan verka begränsande. IAAF är en bit på väg genom att ha en norm och sedan fylla på upp till önskat antal deltagare, bättre vore dock att redan från början uttala tex. vi vill ha de 48 snabbaste 1 500m-löparna. Var den normen ligger på ett ungefär kan man enkelt se i statistiken. Det viktigaste är dock att den förhatliga begränsningen av deltagare per land tas bort! Den innebär en motsägelse till att de 48 bästa deltar i mästerskapet.

Ett komplement till ovanstående skulle kunna vara att de 5 sista platserna till framför allt OS skulle avgöras via ett Pre-Olympics, där tex. de 12 som ligger närmast, alltså för 1 500m, vid 48 deltagare, nr. 44-53 på listan gör upp om platserna. Tävlingen skulle ligga i samma ”formperiod” som OS, vilket gör att det går att prestera bra i OS samtidigt som aktivas resultatnivå aktualiseras, då de kan ha åstadkommits tidigt i kvalificeringsperioden.

Årsbästa?

Ett gediget arbete är nedlagt på att bevisa att Andreas Otterling minsann borde ha fått åka till VM. Inget fel i det, men lösningsförslag saknas. Ska IAAF räkna fram snittresultat för alla aktiva i alla grenar? Hur många resultat ska ingå? Hur ska underbyggnad definieras? Var ska resultat få göras, bara på Stockholms Stadion eller? Ska aktiva jaga världen runt för att få in ett bättre femte resultat för att säkra kval? Har alla samma förutsättningar att få ihop nödvändigt antal resultat för att kvala, bl.a. tillgång till tävlingar med goda förhållanden och jämbördig konkurrens? Etc. etc. Lösningen som inte uttalas, men som argumentationen ändå försöker underbygga skulle bli så full av hål att den faller på sin egen orimlighet.

Varför sluta vid kvalificeringsgränserna? Om det nu är så orättvist att ett enstaka resultat kan räcka för att kvala, borde man inte föra samma resonemang kring tävlingen på själva mästerskapet? Varför bara ha tre hopp i kvalet. Det om något måste vara orättvist. Borde man inte ha et kval under tex. tre dagar där snittresultatet avgör? Och hur rättvist är det att någon kan vinna en tävling med bara ett bra kast eller hopp, trots att det finns konkurrenter som har sex kast längre än vinnarens näst bästa resultat. Etc. etc. Förlängningen blir orimlig. Vi får acceptera friidrottens konstruktion, med de små marginaler som finns, rättvisa och orättvisa, glädje och sorg. Det är trots allt friidrottens största tillgång att resultat från olika håll i världen inom ramen för reglerna kan jämföras med varandra. Enskilda fullträffar kan lyfta aktiva till en nivå som inte motsvarar förmågan i en man-mot-man situation eller över en längre tid. Friidrottsvärlden är dock för stor för att kunna avgöra kvalificeringen på något annat sätt. Vi ska vara glada för att det är på det viset, dvs. att friidrottsvärlden är stor och att vi trots allt har en idrott där formerna för idrotten faktiskt möjliggör jämförelser mellan aktiva som aldrig har tävlat mot varandra.

I media och även på friidrott.se argumenteras, visserligen med dålig argumentation, mot det amerikanska uttagningssystemet. Ett argument har varit att det skulle vara svårt att förbereda sig för mästerskapet då uttagningarna för många kräver dubbla formtoppar. Med en lösning i harmoni med längdresonemanget skulle världens friidrottare jaga underbyggnad av sin kvalificering via förbättringar av snittresultat eller annan ”hänsynstagande” prestation och någon förberedelse för mästerskap blir inte aktuellt för väldigt många. Annan argumentation handlar om att det inte är de bästa som blir uttagna, eftersom kritikerna anser att andra är bättre. Det blir dock en definitionsfråga som är omöjlig att avgöra. Hursomhelst, vid tillfället för uttagningarna var de uttagna i alla fall bäst. Det är också uttagning på lika villkor, man-mot-man och i mästerskapsliknade sammanhang. Svårt att tänka sig ett bättre upplägg för en uttagning. Om det på alla punkter är den bästa truppen blir en hypotetisk diskussion; det går inte att skicka flera trupper…

Vad gäller amerikanerna kan jag konstatera att deras uttagningar i medel- och långdistans var väldigt lyckade till årets VM. De gick vidare i hög grad och presterade lika bra eller bättre än förväntan. Ett par hack fanns på 800m, men där bör konstateras att på herrsidan saknades de två bästa. Vinnaren från uttagningarna och VM-silvermedaljören senast Nick Symonds bojkottade tävlingarna pga. de orimliga sponsorkrav som amerikanska förbundet ställde på deltagarna. Vidare saknades Duane Solomon som inte var tillbaka ordentligt efter skador. Trots det gick två vidare till semi, i nivå med förmågan. På damsidan fick man inte vidare någon till final, men det är inte så mycket att kritisera. Trots en väldigt bra bredd har man ingen solklar finalist, dessutom ramlade Alysia Montano i försöken. Övriga två deltagare gick vidare till semi trots att damernas 800 tillhör de grenar som har den tuffaste konkurrensen och små marginaler.

Låt de bästa mötas på mästerskapen oberoende av nationstillhörighet, olika länders uttagningssytem och subjektiva åsikter. Ingen mänsklig hand ska behövas för att sätta samman startfälten på mästerskapen, efter att regelverket har spikats. Inget hindrar att det finns ett utrymme för ”wild-cards”, men de ska rimligen också baseras på objektiva kriterier. Exempelvis kan regerande mästare, diamond-leugue-vinnare, fjolårsvärldsettor, länders möjligheter att skicka åtminstone en deltagare vara något som kan ge wild-cards, så länge det är klart vad som gäller.