Tankar om terränglöpning

Igår avgjordes terräng-NM i Göteborg. –Jasså, gjorde det, det hade jag ingen aning om, tror jag att gemene man skulle svara. –Terränglöpning, det är när leriga löpare med en doft av liniment springer runt i skogen uppför aborrbackar och så på lidingöar, skulle de kanske också konstatera. Det är ungefär den bild som vi lyckats måla upp, om vi nu överhuvudtaget har målat alls. Löpning är Sveriges och världens största sport ändå lyckas vi inte överhuvudtaget få någon som helst sändningstid i visuell rörlig media eller någon spaltcentimeter i Sveriges största morgontidning när NM arrangeras i Sverige. Jag kan förstås ha missat någon medial uppmärksamhet. Så lär det nog förbli, om inte Svensk Friidrott gör mer för att marknadsföra vår sport. Media är fullt nöjda med att endast bevaka våra stora bollsporter, i alla fall på herrsidan, och små regionala idrotter som skidåkning, orientering och dylikt, där vi bara genom att delta utgör en väsentlig del av världseliten och kan kamma hem medaljer och få vifta med svenska flaggor, som svenska journalister är så beroende av. Vad kan man göra åt det? Ja, antingen kan man nöja sig med det och den uppmärksamhet som ankdammen friidrott.se kan skapa, eller så kan man försöka påverka situationen.

Jag har sagt det tidigare, men det är oklart för mig om någon lyssnar. Vi måste sätta material i händerna på media. Det sägs att människor är av naturen lata, så också journalister. De vill ha saker att skriva om. Hur hittar man saker att skriva om? Ja, man kan förstås vara ute på tävlingar och arrangemang. Det tar tid och kostar för arbetsgivaren. Media och i synnerhet tidningar har som bekant inte världens mest strålande ekonomi. Nedskärningar på sportredaktionerna är mer regel än undantag i dagsläget. Det går också att googla runt och hitta storys, men nyhetsvärdet av att upprepa andras artiklar har inget stort nyhetsvärde. Dessutom anställs i huvudsak fotbollsintresserade journalister på Sveriges sportredaktioner, och om så inte är fallet får de snart lära sig vilken idrott som är ”viktig” att bevaka. Informationssökandet blir därför rätt enahanda och resultatet därefter. Vi måste därför bistå med information, bra information. Media vill ha bred och djup information för att få en bra sportsektion, men de har inte resurserna. Även om allmänheten har ett stort intresse av tex. fotboll, så finns det ett grundmurat stort intresse även för friidrott, det visar undersökningar av detta gång på gång. Dessutom finns det en moment-22-liknande situation i det att det är svårt att läsa och intressera sig för något som inte finns tillgängligt. Och upplever skribenterna inget intresse, så skriver man inte, hellre hålla sig till säkra kort, läs fotboll.

Vad kan man göra? Friidrott är idag en året-runt-sport. Okej, mest fokus på sommaren, likafullt. Många gör ett gott hantverk med friidrott.se, men parallellt med det borde vi förse media med direktadresserad information. Vi behöver komma ut med flera pressreleaser i veckan året runt. Under sommaren dagligen. Det finns alltid något att informera om. Journalisterna ska alltid ha material om friidrott att skriva om. Det finns saker att skriva om som är på en högre idrottslig nivå och lika stort intresse som det som idag fyller sportsidorna. Problemet är dock att det måste finnas berättelser och intressanta berättelser skapas inte momentant. De byggs på historier under längre tid. Läsare vill känna igen sig, speciellt sportintresserade läsare vill framstå lite som experter. De bygger på sin idrottsliga allmänbildning, styrda av den information de får. Svensk Friidrott behöver synas kontinuerligt i media. Det skapar det underlag som krävs för bra berättelser i media. Det är ett långsiktigt projekt, flerårigt. När tex. Micke Ekvall gör 2.12 i Frankfurt, så är inte det, även om invigda  förstår att det är en stark prestation, idrottsligt något uppseendeväckande, det var över 250 löpare i världen som gjorde det förra året. Det blev inte heller speciellt uppmärksammat i media. Det är svårt för media att bygga en berättelse på någon som inte läsarna har en relation till. Micke har presterat bra tidigare, och om det hade uppmärksammats hade det funnits en bra berättelse. På jobbet har vi inbundna äldre årgångar av All-sport och Rekodrmagasinet och slående är att det skrevs intresseväckande berättelser i dem på ett sätt som är sällsynt idag. Visst den tiden är passé och media har förändrats. Det finns dock ett korn av klokskap att lära från den tiden. Vi behöver färglägga vår idrott och våra aktiva. Läsarna behöver ha en relation till vår idrott och våra aktiva för att vi ska få den uppmärksamhet som vi faktiskt förtjänar.

Faktum är att vi nu än mer sällan ens får utrymme i resultatbörserna. Det är inte så konstigt. Sådana skapas idag i stort sett helt automatiskt och maskinellt. Man hämtar information från externa tjänster, där friidrott inte finns i någon nämnvärd omfattning. Återigen, vi måste därför tillhandahålla information i format som kan behandlas automatiskt av media. Ingen sitter idag och ”sätter” resultatbörser som förr i tiden. Människor är lata och resurserna är för små för det. Det har gått så långt så att många referat tex. från fotbollsmatcher skrivs helt maskinellt utan att någon hand vidrör dem. Robosport ligger lång fram här. Baserat på matchstatistik skrivs fullständiga små referat från matcher. Varje dag produceras tusentals sådana artiklar för svensk media. Det är bara intervjuerna som man inte klarar av. Men med tanke på hur intetsägande som sådana brukar vara, så är väl det bara en tidsfråga…

När det gäller information och statistik ligger vi för övrigt hopplöst efter inom svensk friidrott. Vi har inte en resultatrapportering som omedelbart uppdaterar vår statistik, utan den ska bearbetas och ledtiderna är inte acceptabla för en idrott där resultat är ”allt”. Statistik ska vara uppdaterad så snart resultatlistorna når SFIF. Allt annat hör 1900-talet till. Jag ska kunna ”klicka” på Micke Ekvall och få upp alla hans personbästan och resultat sedan han gick i blöjor.

Vi måste också höja kvalitén på våra arrangemang. Jag har skrivit om det i något tidigare inlägg. Det har också diskuterats tex. efter Terräng-SM, där bl.a. Andreas Åhwall hade några rät självklara synpunkter. Jag var på Terräng-SM och det finns förbättringspotential. Jag kritiserar inte arrangörerna, de gör sitt bästa efter de förhållanden och förutsättningar som de får. Det måste betyda något att ett arrangemang går under beteckningen SM. Vi behöver snäppa upp kraven och ge arrangören tillräckliga förutsättningar att motsvara kraven. Vilka krav är rimliga? Vi behöver ha en bana av internationellt snitt. Det innebär att den är publikvänlig, vilket det ofta är si och så med, även om ambitionen ofta finns. En mobil åskådare ska kunna se varenda meter och ett eventuell, host.., mediabolag ska kunna sända från tävlingen utan att hela SVT:s OS-produktion behöver vara på plats. Banan ska ha ett hårt och fast gräsunderlag varje meter. Grusvägar och elljusspår göra sig icke besvär. ”Mördarbackar” hör inte heller hemma i modern terränglöpning. Viss böljande terräng visst, men i grunden platt och snabbt, eftersom det är den färdigheten som krävs av dagens terränglöpare. Hur åstadkommer vi det? Det är möjligt att vi faktiskt under några år får låsa Terräng-SM till samma plats. Så gör man i USA och det fungerar väl. Det är inte möjligt för en arrangör att motsvara högre ställda krav för en enskild tävling. Idealiskt skulle vi ha en fast bana, en ”nationalarena” för svensk terränglöpning. Det är inte så utopiskt som det kan låta vid en första hörselförnimmelse. En fast 2 km-slinga skulle kunna användas av motionärer och tävlingslöpare året runt, bortsett från när snön ligger djup. I Stockholm skulle en sådan tex. ligga runt Gärdet eller vid Stora Skuggan. Det handlar inte om någon stor investering, men jag är övertygad om att den skulle utnyttjas mycket av löparna och tjäna folkhälsan väl. Underhållet handlar egentligen bara om gräsklippning, något som görs av allmänna ytor redan idag. Banan skulle ha fasta markeringar typ varje hundra meter och tydligare varje 500 meter. Om inte det är möjligt att skapa en fast bana, får vi hyra in oss på någon golfanläggning, det finns ett gäng att välja på. Så gör man i USA och det fungerar, trots betydligt större startfält. Naturligtvis springer man inte över greener eller andra känsliga områden. Slitaget behöver inte vara ett problem. Tidtagningen är en ”no-brainer”, den måste naturligtvis upp på par. Mellantider varje km, dvs. vid två platser, kilometerpasseringen och vid mål, är en självklarhet. Att den också presenteras under tävlingen individuellt och lag, både på plats och på nätet behöver jag inte ens säga.

Hela arrangemanget runt omkring kan också fräschas upp. Om vi vill att media ska komma så behöver vi ha en attraktiv produkt. Möjligheterna att åstadkomma en ansiktslyftning ökar också om vi under några år låser tävlingen till samma plats och kan dra nytta av den förädling vi åstadkommer vid mer än ett tillfälle. Tävlingen idag kan i sig inte inbringa några stora vinster, så inga potentiella arrangörer berövas förlora några intäkter. För övrigt brukar det inte stå arrangörer på kö för alla våra SM-arrangemang. Efter några år kan man utvärdera upplägget och gå tillbaka till den gamla ordningen, eller behålla nyordningen, men flytta till annan plats. Om vi skulle ha en bra fast plats, en ”nationalarena”, skulle den också kunna användas för andra tävlingar tex. NM. EM blir svårt med det decemberdatum som nu är aktuellt, men någon annan internationell terrängtävling med EAA- eller IAAF-status är förstås möjlig vid ett vädermässigt mer gynnsamt tillfälle. Jag drar ett sträck där, det finns mer att säga, men att våra SM-arrangemang behöver lyftas i allmänhet är otvetydigt och Terräng-SM kanske i synnerhet. Det är nog bara fantasin som sätter gränser för vad som skulle kunna åstadkommas. Ja, ekonomin kanske också, men det jag är ute efter tror jag inte handlar om några stora kostnader. De ökade kostnader som det trots allt kan handla om tror jag är mycket väl investerade. Att bryta igenom mediabruset är otroligt viktigt på sikt för rekrytering och faktiskt också ekonomiskt. Hur hittar man sponsorer för tävlingar och arrangemang som ingen känner till eller bryr sig om? Det går kanske också att slå mynt av det mycket stora intresse som finns för motionslöpningen. Det går att tillsammans med Terräng-SM ha en öppen klass för motionärer. Vi kan ha ett löpningsseminarium öppet för allmänheten under helgen. Gräddan av Sveriges löpare och tränare är faktiskt på plats. 

Stark insats av Elmar på conference

Elmar kämpade till sig en 6:e plats på den mycket utslagsgivande och tuffa banan på 1 300m höjd i spelstaden Reno, Nevada i fredagens Mountain West Conference. Elmars näst bästa placering på conference, endast 4:e platsen från freshman-säsongen är bättre. Senaste två åren har han varit 13:e och 15:e. Känslan är dock att Mountain West nu är starkare än på många år, så 6:e-platsen var en klart godkänd insats. Tiden kan man bortse från då banans profil måste vara en av de tuffaste bland universitetens banor. Jämförelsevis kan konstateras att samtliga löpare sprang 2-3 min långsammare än i Wisconsin 2 veckor tidigare, på både herr- och damsidan. Exempelvis vann USA-ettan, jättetalangen från Alaska Allie Ostrander nu damernas lopp, 6 km, på 21.50 nu mot 19.19 i Madison. En skillnad på 2.30. Herrsegraren Jerrell Mock var 2.40 långsammare än på Pre-Nat i Louisville och 2.16 långsammare än i Notre Dame. Elmar tappade 2.21 mot Wisconsin, i paritet med vinnarna och bättre än en del löpare som han slog nu, men förlorade mot i Wisconsin och/eller Notre Dame.

Loppet gick på högre höjd, vilket är en bra genomkörare inför Regionals i Albuquerque om två veckor. Även om många av löparna är vana att träna på hög höjd, så tävlar de sällan på hög höjd. New Mexicos löpare, som har en stor skara britter på både herr- och damsidan, sprang mycket svagt på herrsidan i övrigt. Tendensen var densamma vid förra årets Regionals i Albuquerque, möjligen är det den höga höjden som ställt till det för britterna. Elmar gör sin fjärde säsong och har tävlat en del, speciellt inomhus på hög höjd. UNM har vunnit lagtävlingen för herrar på conference sex år i rad, men fick i år nöja sig med en femteplats. Det blir tufft att kvala in med laget till Nationals om två veckor. Ingenting är omöjligt, men de måste springa betydligt bättre om de ska lyckas. Förra året kom de med som sista lag, och då var laget starkare. Elmar har dock möjlighet att om han springer som på conference och kanske är ytterligare ett snäpp uppåt formmässigt att kvala in som individuell deltagare till Nationals. Då gäller det att vara topp-5 av de löpare, som inte ingår i något av de lag som kvalar från regionen, Mountain. Det finns många bra lag i regionen, förra året kom 7 av de 31 lagen på Nationals från Mountain-regionen. Det finns nio regioner och bara de två bästa lagen är garanterade en plats i Nationals. 13 wild-cards delas ut och fem av dem kom från Mountain. Det betyder också att topp-5 löparna kan hamna lite längre ner i resulatatlistan och ändå ha en chans att kvala. Sista individuella deltagare var runt 25:e plats i fjolårets Mountain-Regionals.

Regionals avgörs 13 november i Albuquerque.

MountainWest Conference Cross-Country, resultat och stream från loppet, herrarnas lopp startar 15 min in i streamen. 

Mästerskapsuttagningar

ALJ hade en långplädering mot kvalificeringsreglerna inför VM på friidrott.se. Den senaste i en serie med artiklar under åren. Omfattande argumentation men något seriöst alternativ till dagens system saknas. Det luktar lokalpatriotism lång väg. Alla system kommer att ha ”kantbollar”. Vem det drabbar och hur bakgrunden ser ut varierarar. Förmodligen skulle man hitta många Lex Otterling om man skärskådade alla grenarna och aktiva från andra länder också, hör och häpna. Hursomhelst, det nya systemet är i alla fall bättre än tidigare. Det är långt ifrån perfekt, men bättre. Att SFIF hindrade aktiva som fick en inbjudan att delta är problematiskt. Jag ser inget godtagbart motiv till detta.

Hur skulle ett optimalt system se ut?

För mig är det enkelt, som världsmedborgare med väldigt svag nationalistisk ådra är det självklart. Till att börja med måste begränsningen av antalet aktiva per land tas bort. 1900-talet och kalla kriget är 15+ år bort. Nationalismen som ideologi falnar. Det är bara SD och deras hang-arounds SM (Sverigemoderaterna) som klamrar sig fast. Det finns ingen anledning till att en ”sämre” aktiv ska ha företräde framför en bättre på grundval av att han har ett annat medborgarskap. Ingen anledning. (punkt) Självklart ska de bästa utifrån idrottsliga resultat delta. Hur många deltagare i respektive gren kan förstås diskuteras. Idrottslig kvalité borde ha någon form av påverkan. Intressant att ALJ tar upp grenars ”densitetsprofil”, eftersom jag har drivit den tesen länge. Högre densitet, konkurrens­kraftigare gren och rimligen fler deltagare på mästerskapen. Synd att insikten om densitetsprofilen inte haft någon påverkan tex. vid omröstningen kring årets friidrottare, eller vid uttagningar till olika uppföljningsgrupper. Intressant att förståelse finns, men att man väljer att bortse från den?! Friidrott är en heterogen idrott och grenarnas konkurrenssituation är väldigt olika. Nej, man kan inte jämföra 1 500m och 3 000m hinder idrottsligt, dock haltar den jämförelsen mindre än med huvuddelen av teknikgrenarna. Det nämns förstås inte. ”…som vanligt missgynnade alla teknikgrenar.” Halledudanedej, stackars dem. I vilken bemärkelse missgynnas de? Missgynnas de av att idrottsligt svagare prestationer i teknikgrenarna ändå räcker för att vara med på mästerskap? Knappast. Om man tittar på 2014-års resultatspridning (”densitetsprofil”), jmf. nutid och dåtid (all-time), så är teknikgrenarna ofelbart betydligt svagare än sprint- och löpgrenarna. Om man skulle lägga löpgrenarnas kvalificeringsgränser på samma nivå som för teknikgrenarna, så skulle det bli stora startfält, 100++ deltagare. Var kommer den självpåhittade kvalificeringsnormen ”finalpotential” eller ”chans att konkurrera om poängplats”? Visst teknikgrenarna är mer ”chansartade”, träffar och övertramp kan i högre grad röra till resultatlistan i förhållande till faktisk kapacitet. Må så vara, men det kan inte vara en grund för kvalificeringsregler till mästerskap. Det är lite lustigt att slå ett slag just för längdhopp. Om man utnyttjar grenarnas ”densitetsprofil” ifht 2015-års och all-time-statistik och harmoniserar grenarnas densitet, så kan man konstatera att kraven för längd är jämfört med alla löpgrenar är väldigt soft. Mer om detta i en kommande reflektion kring SFIF och SOK:s slakt av friidrotten inför Rio-OS.

Kort om långt, de resultatmässigt X bästa i varje gren oberoende av vilket land man representerar bjuds in till mästerskapen. Återstår att bestämma X gren för gren och att bestämma kvalificeringsperioder och eventuella tekniska krav kring tävlingar där kvalificerande resultat kan uppnås. Kortsiktigt skulle det bli en hög representation av vissa länder i en del grenar, men jag är övertygad om att det på sikt skulle verka utjämnande. Idrottare har en tendens att anpassa sig till konkurrensen. Det syns tex. när någon i en grupp av någorlunda jämbördiga aktiva bryter ny mark i form av rekord eller väsentlig standardförbättring, ofta leder till att övriga också förflyttar sig uppåt. Att låsa sig vid något givet resultat istf en position ifht dem som man tävlar mot kan verka begränsande. IAAF är en bit på väg genom att ha en norm och sedan fylla på upp till önskat antal deltagare, bättre vore dock att redan från början uttala tex. vi vill ha de 48 snabbaste 1 500m-löparna. Var den normen ligger på ett ungefär kan man enkelt se i statistiken. Det viktigaste är dock att den förhatliga begränsningen av deltagare per land tas bort! Den innebär en motsägelse till att de 48 bästa deltar i mästerskapet.

Ett komplement till ovanstående skulle kunna vara att de 5 sista platserna till framför allt OS skulle avgöras via ett Pre-Olympics, där tex. de 12 som ligger närmast, alltså för 1 500m, vid 48 deltagare, nr. 44-53 på listan gör upp om platserna. Tävlingen skulle ligga i samma ”formperiod” som OS, vilket gör att det går att prestera bra i OS samtidigt som aktivas resultatnivå aktualiseras, då de kan ha åstadkommits tidigt i kvalificeringsperioden.

Årsbästa?

Ett gediget arbete är nedlagt på att bevisa att Andreas Otterling minsann borde ha fått åka till VM. Inget fel i det, men lösningsförslag saknas. Ska IAAF räkna fram snittresultat för alla aktiva i alla grenar? Hur många resultat ska ingå? Hur ska underbyggnad definieras? Var ska resultat få göras, bara på Stockholms Stadion eller? Ska aktiva jaga världen runt för att få in ett bättre femte resultat för att säkra kval? Har alla samma förutsättningar att få ihop nödvändigt antal resultat för att kvala, bl.a. tillgång till tävlingar med goda förhållanden och jämbördig konkurrens? Etc. etc. Lösningen som inte uttalas, men som argumentationen ändå försöker underbygga skulle bli så full av hål att den faller på sin egen orimlighet.

Varför sluta vid kvalificeringsgränserna? Om det nu är så orättvist att ett enstaka resultat kan räcka för att kvala, borde man inte föra samma resonemang kring tävlingen på själva mästerskapet? Varför bara ha tre hopp i kvalet. Det om något måste vara orättvist. Borde man inte ha et kval under tex. tre dagar där snittresultatet avgör? Och hur rättvist är det att någon kan vinna en tävling med bara ett bra kast eller hopp, trots att det finns konkurrenter som har sex kast längre än vinnarens näst bästa resultat. Etc. etc. Förlängningen blir orimlig. Vi får acceptera friidrottens konstruktion, med de små marginaler som finns, rättvisa och orättvisa, glädje och sorg. Det är trots allt friidrottens största tillgång att resultat från olika håll i världen inom ramen för reglerna kan jämföras med varandra. Enskilda fullträffar kan lyfta aktiva till en nivå som inte motsvarar förmågan i en man-mot-man situation eller över en längre tid. Friidrottsvärlden är dock för stor för att kunna avgöra kvalificeringen på något annat sätt. Vi ska vara glada för att det är på det viset, dvs. att friidrottsvärlden är stor och att vi trots allt har en idrott där formerna för idrotten faktiskt möjliggör jämförelser mellan aktiva som aldrig har tävlat mot varandra.

I media och även på friidrott.se argumenteras, visserligen med dålig argumentation, mot det amerikanska uttagningssystemet. Ett argument har varit att det skulle vara svårt att förbereda sig för mästerskapet då uttagningarna för många kräver dubbla formtoppar. Med en lösning i harmoni med längdresonemanget skulle världens friidrottare jaga underbyggnad av sin kvalificering via förbättringar av snittresultat eller annan ”hänsynstagande” prestation och någon förberedelse för mästerskap blir inte aktuellt för väldigt många. Annan argumentation handlar om att det inte är de bästa som blir uttagna, eftersom kritikerna anser att andra är bättre. Det blir dock en definitionsfråga som är omöjlig att avgöra. Hursomhelst, vid tillfället för uttagningarna var de uttagna i alla fall bäst. Det är också uttagning på lika villkor, man-mot-man och i mästerskapsliknade sammanhang. Svårt att tänka sig ett bättre upplägg för en uttagning. Om det på alla punkter är den bästa truppen blir en hypotetisk diskussion; det går inte att skicka flera trupper…

Vad gäller amerikanerna kan jag konstatera att deras uttagningar i medel- och långdistans var väldigt lyckade till årets VM. De gick vidare i hög grad och presterade lika bra eller bättre än förväntan. Ett par hack fanns på 800m, men där bör konstateras att på herrsidan saknades de två bästa. Vinnaren från uttagningarna och VM-silvermedaljören senast Nick Symonds bojkottade tävlingarna pga. de orimliga sponsorkrav som amerikanska förbundet ställde på deltagarna. Vidare saknades Duane Solomon som inte var tillbaka ordentligt efter skador. Trots det gick två vidare till semi, i nivå med förmågan. På damsidan fick man inte vidare någon till final, men det är inte så mycket att kritisera. Trots en väldigt bra bredd har man ingen solklar finalist, dessutom ramlade Alysia Montano i försöken. Övriga två deltagare gick vidare till semi trots att damernas 800 tillhör de grenar som har den tuffaste konkurrensen och små marginaler.

Låt de bästa mötas på mästerskapen oberoende av nationstillhörighet, olika länders uttagningssytem och subjektiva åsikter. Ingen mänsklig hand ska behövas för att sätta samman startfälten på mästerskapen, efter att regelverket har spikats. Inget hindrar att det finns ett utrymme för ”wild-cards”, men de ska rimligen också baseras på objektiva kriterier. Exempelvis kan regerande mästare, diamond-leugue-vinnare, fjolårsvärldsettor, länders möjligheter att skicka åtminstone en deltagare vara något som kan ge wild-cards, så länge det är klart vad som gäller. 

Conferencemästerskap för Elmar

Kommande helg avgörs huvuddelen av alla conferencemästerskap inom terränglöpningen för de amerikanska universiteten. De flesta universiteten tillhör ett conference (ung. liga). Säsongsflödet följer ett upplägg enligt, någon försäsongstävling, där flera av de bästa inte springer, sedan ett par större ”invitationals” och avslutningsvis under säsongens tre sista veckor, conference, regionals och nationals för dem som kvalar in dit. Sträckan på regionals och nationals är 10 km och i övrigt oftast 8 km.

Terränglöpningen är en stor del av den amerikanska idrotten. Hur stor? Inom NCAA-systemet, det överlägset största organisationen för universitetsidrott, finns det statistik som kan svara på det. I övrigt finns bl.a. NJCAA för college, tvååriga post-gymnasial utbildning, som motsvarar de två första åren på universitet, och NAIA organiserar en del universitet som inte har en idrottsverksamhet som motsvarar de högre krav som NCAA ställer. NCAA är uppdelad i tre divisioner och omfattar över 1 000 universitet med drygt 475 000 aktiva fördelade på 23 sporter. NCAA tar varje år fram en rapport meddeltagarstatistik på nästan 300 sidor. Statistiken omfattar statistik från 1956 och framåt, mer detaljerad från 1981. Om man tittar på hur många universitet som utövar olika idrotter framgår det att på herrsidan är terränglöpning den nästa största under säsongen 2013-14 (rapporten för 2014-15 är inte klar ännu).

Antal universitet per idrott och antalet aktiva, män

Sport	Antal skolor	Antal aktiva
Basket	1 081	18 320
Terränglöpning	982	14 218
Baseboll	943	33 431
Golf	824	8 654
Soccer	818	23 602
Tennis	766	8 081
Friidrott utomhus	754	27 514
Football	664	71 291
Friidrott inomhus	670	24 785
Simning	421	9 630
Lacrosse	339	12 682
Brottning	226	6 982
Ishockey	138	3 976
Volleyboll	109	1 720
Rodd	58	2 423
Skidåkning (alpint och längd)	32	450

Det finns lite kuriosaidrotter också, som inte har några mästerskap ridning (9 universitet), Rugby (1), segling (24) och Squash (31). Jag tog med rodd i listan, även om inte den heller är en mästerskapsidrott. Lika intressant att se är vilka idrotter, med svenska mediaögon sk. världsidrotter, som överhuvudtaget inte utövas på världens mest framstående idrottslands universitet. Exempel på sådana är handboll (för amerikaner är handboll ett squashliknade spel som spelas med händerna), innebandy, orientering, bandy, cykel för att nämna några.

Antal universitet per idrott och antalet aktiva, kvinnor

Sport	Antal skolor	Antal aktiva
Basket	1 101	16 319
Volleyboll	1 064	16 647
Terränglöpning	1 061	15 922
Soccer	1 022	26 358
Softball	997	19 047
Tennis	931	9 028
Friidrott utomhus	835	27 752
Friidrott inomhus	754	25 876
Golf	631	5 076
Simning	539	12 333
Lacrosse	443	10 330
Landhockey	270	5 902
Rodd	145	7 688
Ishockey	90	2 140
Skidåkning  (alpint och längd)	34	447

  

Bland icke mästerskapssporter på tjejsidan finns ridning (59 skolor), rugby (6), beachvolleyboll (39), squash (29), konstsim (2). På damsidan är rodd en mästerskapsidrott.

Det långa med det korta, terränglöpning är en big deal ”over there”. Är det konstigt att USA tillsammans med framför allt de östafrikanska länderna dominerar världslöpningen?

Tillbaka till conference-helgen. Elmar tävlar med sitt New Mexico, som tillhör Mountain West, i Reno, Nevada. Reno ligger relativt högt, 1 373 möh, vilket gör tävlingen extra tuff. University of Nevada, Reno, UNR, har en relativt ny terränglöpningsbana på Montrêux Golf and Country Club, med böljande kupering på fint gräsunderlag. En väldigt vacker bana, se video (varning lång film 12.53). Tänk om vi hade en sådan bana på Terräng-SM istf de trista grusbanor som vi är hänvisade till. Det finns ingen brist på golfbanor i Sverige…

UNR coachas av sverigebekantingen Kirk Elias, som tidigare varit bl.a. på University of Arkansas, Little Rock, och tränade där bl.a. Jonas larm och Ida Nilsson. I Reno har han haft bl.a. Charlotte Schönbeck. Kirks presskonferens inför tävlingen.

På damsidan kommer lagtävlingen att vinnas enkelt av UNM som är rankade etta i USA, även om Boise State har ett väldigt bra lag är de chanslösa. Individuellt kan det bli mer spännande. Boise State har bl.a. den individuella rankingettan Allie Ostrander. Ytterligare ett av alla de underbarn som kommer fram tidigt i USA. Hon är freshman, förstaårsstudent, och kommer från den inom löpning osannolika delstaten Alaska. Hon kommer dock att få tufft motstånd från framför allt fyra stjärnlöpare från UNM, Courtney Frerichs, Rhona Aukland, Alice Wright och Calli Thackery. De är rankade från 7:e till 14:e plats i USA.

På herrsidan är det mer öppet. UNM har vunnit sex år i rad, men kommer inte att vara favoriter denna gång. Både Colorado State och Boise State har sprungit bättre så långt i år. Boise State är rankade nummer 19, UNM och Colorado State ligger strax utanför 25-bästalistan. Individuellt finns det flera starka löpare och det är öppet även där.

Tävlingen streamas live av Mountain West Network på fredag 30 oktober. Herrarna startar kl.18.00 och damerna kl.18.45 svensk tid.

Länktill sändningen

Mountain Wests info om tävlingen.

Elmar 84:a i Wisconsin

Elmar gjorde ett stabilt lopp i Wisconsin Invitational i helgen. Wisco är årets tuffaste terrängtävling utanför NCAA Nationals senare i november. Förhoppningar om en mer framskjuten placering fanns, men efter lång tid med tuff träning och en kortare sjukdom i den gjorde att benen inte kändes helt fräscha. Det finns dock goda förhoppningar om att få ut resultatet av träning till säsongsavslutningen istället vid Regionals och Nationals i november.

Trots allt var det Elmars bästa placering på fyra starter och även närmare vinnaren än tidigare. Elmar hade 24.22 på den 8 km långa banan i Madison. Britten Marc Scott som springer för Tulsa vann på 23.39. New Mexico blev 23:e lag. Sämre än förväntat, men ett fall framåt. De har känning framåt och möjligheterna till att kvalificera sig till Nationals finns fortsatt.

New Mexicos damer som är rankade etta i USA har i år ett riktigt Dream Team och utklassade konkurrenterna genom att komma 4, 5, 6, 7 och 10:a, vilket gav en placeringssiffra för laget på 32! En historiskt låg lagpoäng för tävlingen. 

Resultat, Wisconsin Adidas Invitational, 15 oktober-2015

Wisconsin Adidas Invitational

På fredag avgörs det bästa terrängloppet under den amerikanska universitetssäsongen utanför Nationals. På den fantastiska terränglöpningsbanan, ”Thomas Zimmerman Chapionship Course”, möts årligen många av de bästa universiteten. Tävlingen är väldigt avgörande för möjligheterna att kvalificera sig till Nationals. Om man på regionals placerar sig bland de två bästa, då är det lugnt, 2x9=18 lag gör det. Om man inte gör det behöver man ”poäng” för att ta en av 13 sk. wild-card. Wild-card-poäng får man genom att under säsongen besegra lag som kvalar in till Nationals. Wisco är ett bra tillfälle, eftersom många av skolorna som senare kvalar in deltar här.

New Mexico tävlar i en regional, där de knappast kommer att sluta 1:a eller 2:a och de behöver samla wild-card-poäng på Wisco. Elmar Engholm gör här sin andra start för säsongen efter 18:e platsen på Notre Dame Invitational för två veckor sedan. Förhoppningen är att han och laget ska göra en stark insats och slå ett eller annat av de lag som kvalar till nationals. UNM har många nya löpare, som med ett lopp i benen nu borde kunna ta ett kliv uppåt. Sträckan är 8 km, 2 km kortare än mästerskaps­distansen 10 km. Det är förmodligen till UNM:s fördel då de har en tonvikt på medeldistansare i laget. Konkurrensen är dock knivskarp och varje sekund betyder flera placeringar i resultatlistan.

Elmar gör sin 4;e start på Wisco och har följande placeringsrad, 2012-2014, 144, 110 och 100. Målsättningen är att bättra på den raden ordentligt.

I helgen avgörs ytterligare en av de bästa tävlingarna innan Regionals och Nationals, Pre-Nationals i Louisville. Tävlingen går på den bana där senare i november Nationals avgörs. Dock springer man nu 8 km istf 10 km.  

InformationWisconsin Adidas Invitational

Förhandsinfo från Flotrack, med bl.a. video från fjolårets lopp.

Banan är i sig intressant. En perfekt gräsbana för träning och tävling enbart för löpning. Inte några golfpajaser som står och vevar. Tänk om vi hade någonting liknande i Sverige. En sådan skulle definitivt fylla ett behov för såväl elit som motionärer. Bara en två-km-bana någonstans, men det är nog för mycket begärt. Pengarna ska ju räcka till konstgräsplaner och golfbanor. Någon anläggning för Sveriges största sport löpning är nog inte att tänka på.

ThomasZimmerman Championship Course. Här finns bl.a. en video från banan.

Bra säsongsöppning av Elmar i South Bend, Indiana

New Mexico öppnade traditionsenligt sin riktiga terränglöpningssäsong med Notre Dame Invitational, 2 oktober. För Elmars del blev den stabil insats. Efter några dagars förkylning var han lite osäker på dagsformen, men han höll ihop loppet bra och kom i mål på en 18:e plats, endast 20 s efter vinnande Anthony Rotich, UTEP. Elmars tid blev 24.09 på den 5 miles (8 046m) långa banan. Banan som går på Nortre Dame-universitetets golfbana är lätt och snabb, men vädret brukar variera från år till år, vilket påverkar resultaten högst avsevärt. Det kan slå 1 min på segertiden från år till år. I år blåste det ordentligt och var lite kallare och vinnartiden, 23.49, låg någonstans emellan topp och botten, förra året 23.15 och 24.18 för två år sedan. Elmar låg med i en stor huvudklunga länge, men missade den lucka som uppstod i klungan strax efter 5 km och kunde trots en stark avslutning inte , förbättra sin position i någon större omfattning. 18: plats är Elmars klart bästa på Notre Dame, efter 93:e 2012 och 140:e 2013. Förra året missade han tävlingen pga. en förkylning.

New Mexicos herrar gjorde en svagare laginsats än vad de hoppats på. Elmar ledde laget som slutade 9:a av 20 lag. Viktiga rankingpoäng står på spel inför kvalet till Nationals står på spel. Marginalerna är små och en mer normal insats av lagets 2:a hade troligen betytt en mer framskjuten placering kring 5. New Mexicos damer som är storfavoriter att ta hem Nationals ställde hela sitt ”dream team” på benen och vann säkert via placeringarna, 2, 4, 5, 6 och 12. Spännande säsong väntar för dem. Herrarna får koncentrera sig på att försöka kvala till Nationals. Chansen finns, då det finns förbättringspotential i flera fall och fler möjligheter att påverka rankingen. Närmast följer Wisconsin Invitational i Madison om två veckor. Förmodligen den tuffaste tävlingen utanför Nationals. Elmars placeringsrad 2012-14, 144, 110 och 100.

Resultat, Nortre Dame Invitational

Sanna Mustonen tävlade i Seattle på Washington Invitational. En annan av helgens topptävlingar. Sanna blev 44:a med 20.50 på den 6 km långa banan. Sanna var Portlands 2:a i tävlingen. 20.50 är ”årsbästa” efter 21.27 i säsongsöppningen för ett par veckor sedan. Aisling Cuffe, Stanford, vann på 19.41.